Intranät

Glömt dina uppgifter?

Intervju pågår:
Gunnel Ryner
intervjuar
Sofia Karlsson

Sofia Karlsson. Fotograf: Maja Brand

Hon älskar föreningsformalia och kan konsten att göra ett årsmöte effektivt och samtidigt galet roligt. Hon har ett självförtroende som skulle göra Pippi Långstrump grön av avund, satte Gudrun Schyman på plats redan som 28-åring, och har nyligen upptäckt en helt oanad talang hos sig själv. Möt Sofia Karlsson, feminist och världsförbättrare!

Mitt första och starkaste minne av dig är från Talarföreningens konvent 2017 då du ledde årsmötet. Jag tror alla som var med var överens om att det var det i särklass roligaste årsmöte vi någonsin upplevt. Jag har ju förstått att du verkligen älskar årsmöten – vad är det med dem som gör dig så exalterad?
– Jag tror att det är dels att det är struktur, regler, konkret, i kombination med att jag har upptäckt att jag har en talang för att tydliggöra saker – ”det här är vi på väg till”. Att behärska något så tråkigt som föreningsformalia och transformera om det till något roligare som möjliggör för människor att prata om och göra det som de är där för, som engagerar dem. Jag hjälper till att få fler att tycka till och förstå hur man ska lägga fram förslag. Jag visar hur man kan använda formalian demokratiskt, att det är tydliga regler som gäller för alla, på så sätt blir det inkluderande. Jag är så pass bra på föreningsformalia att jag kan ta ut svängarna och vet när jag kan göra det roligt och när det behöver vara mer strikt.

Du kallar dig feminist och världsförbättrare. Du var med och startade Feministiskt Initiativ och på senare tid har du engagerat dig i att köpa fastigheten Fogelstad och blåsa liv i den gamla Medborgarskolan. Varifrån kommer ditt samhällsengagemang?
– På något sätt har jag lyckats behålla det som många barn och ungdomar gör – att reagera på problem och tänka ”hur kan det vara så här, det måste ju gå att fixa”. Mitt första engagemang tror jag var på mellanstadiet när jag startade en miljögrupp och gick med i Amnesty. Sen har jag förstås påverkats av egna erfarenheter, t ex att jag under högstadiet och gymnasium fick syn på hur olika förväntningar vi har på oss som tjejer och killar. När jag sen började på universitetet blev engagemanget också ett sätt att träffa vänner, få ett sammanhang och lära sig saker. När jag har blivit äldre har jag på sätt och vis fortsatt att hitta enkla lösningar på sådant som är svårt. Det finns en kraft som är rätt häftig i att vara lite som en humla och tro på det omöjliga.

Sofia med kollegan Frida Sandegård. Fotograf: Maja Brand

Är du fortfarande engagerad i miljöfrågor?
– Inte mer än vad vi alla måste vara i dag. Jag tar avstamp i demokrati och jämlikhet. Feminismen är min utgångspunkt såväl som till exempel HBTQI-frågor och antirasism. Det är ett förhållningssätt till livet och hur vi ser på varandra och behandlar varandra som medmänniskor. Ibland får det konsekvenser att vara så tydlig, det händer att jag förlorar uppdrag för att jag ses som för politisk, jag blir stoppad i facket “arg feminist”. Men det är alltid värt det. För vad är alternativet? Att inte vara med och bidra? Att inte försöka göra sin röst hörd eller möjliggöra andras röster som pekar på orimligheter och orättvisor?

Berätta mer om din bakgrund!
– Jag läste på Politices magisterprogrammet i Göteborg. Där blev jag väldigt engagerad i studentpolitiken. Jag blev ordförande för den lokala studentkåren och senare även ordförande för Sveriges förenade studentkårer, en nationell påverkansorganisation, och flyttade till Stockholm under ett år. När jag sen flyttade tillbaka till Göteborg fick jag något av en identitetskris, vem är jag när jag inte får driva de här frågorna längre? Samtidigt som jag skrev på min D-uppsats om feminismens påverkan i svensk politik, fick jag nys om det som skulle komma att bli Feministiskt Initiativ. Jag lyckades tjata mig in på ett möte lett av Gudrun Schyman och på den vägen var det. Jag flyttade till Stockholm igen och engagerade mig i utvecklingen av FI och så småningom i valrörelsen inför riksdagsvalet 2006. Jag var en av tre talespersoner vid sidan om Gudrun Schyman och Devrim Mavi. När vi inte kom in i riksdagen hankade jag mig först fram på lite olika jobb, jag fick också mitt första konsultuppdrag inom jämställdhet 2007. Jag pendlade mellan anställningar och konsultuppdrag i flera år, bland annat var jag chef för Sveriges förenade studentkårers kansli och kommunikationschef för IOGT-NTO. 2014 bestämde jag mig för att satsa fullt ut på att vara egen företagare.

Vad gör du i dag?
– Jag är framför allt moderator och processledare, men dras också åt organisationsutveckling och chefsstöd. Ibland går jag in och är interimschef. Kommunikation och ledarskap är nästan alltid med på något sätt i mina uppdrag. Så jag är bred, vilket är roligt men också utmanande, det blir svårt att få till en hisspitch. Jag är med och driver två företag, Facere Lab och Inclusion Academy. I det första jobbar vi främst med grupper och processer, i det andra jobbar vi med jämlikhets- och jämställdhetsfrågor. Jag har mitt hjärta i civilsamhället men har även uppdrag i både offentliga sektorn och näringslivet.

Vi är ju vänner på Facebook, och jag skrattar ofta åt dina inlägg där du bjuder på glimtar av dig själv och ditt liv med både humor och självdistans. Dessutom verkar du ha ett så härligt gott självförtroende. Några citat från Facebook:  ”min nya übercoola frilla”, ”snyggare än någonsin, om jag får säga det själv”, ”briljant på mitt jobb”, ”geni”. Jag tycker det är så härligt och befriande, och det finns alltid en glimt i ögat. Varifrån kommer det här självförtroendet och är du alltid så där självsäker?
– Ibland är jag så där självsäker och ibland spelar jag. Det är också en ganska medveten feministisk strategi, där jag hoppas på att få den effekten som du beskriver, att folk blir inspirerade och glada och att det kan få andra att också våga säga positiva saker om sig själva. För många år sen fick jag en ganska tung insikt att självförtroendet visserligen var på topp, men att det var sämre med självkänslan. Det har krävts en del arbete med mig själv för att få upp även självkänslan och inte vara lika beroende av yttre bekräftelse. Men just självförtroendet vet jag faktiskt inte riktigt var det kommer ifrån, på vissa områden har jag nog alltid haft det. ”Klart vi kan köpa ett hus. Klart vi kan starta ett nytt politiskt parti. Klart jag kan bli en av partiledarna för det partiet.” Ibland häpnar jag över saker jag själv säger – ”sa jag verkligen det där?” Men jag är jätteglad att jag är sådan. Ett av mina bästa och samtidigt hemskaste minnen på FI var att jag hade bestämt mig för att jag ville bli talesperson. I valberedningens förslag ingick bara att det skulle vara två talespersoner, och jag var inte med i förslaget. Men då föreslog jag att det skulle bli tre talespersoner och att jag blev en av kandidaterna. Jag minns att Gudrun Schyman sa åt mig: ”Sofia, var snäll och backa nu, så vi slipper en lång process.” Och trots att jag beundrade och såg upp till Gudrun jättemycket så sa jag: ”Nej. Det tänker jag inte göra. Jag tror det blir bra om jag också är med.” Än i dag kan jag inte fatta var jag fick den beslutsamheten ifrån.

Hur gammal var du då?
– 28.

Sofia Karlsson. Fotograf: Maja Brand

Det är rätt tufft att som 28-åring stå upp mot Gudrun Schyman!
– Ja, det är ganska kaxigt. Och särskilt utan att ha något egentligt belägg för att det skulle bli bättre om vi var tre och jag var med. Men då körde jag bara på, och det gick ju vägen, jag blev vald tillsammans med Devrim och Gudrun. Och det blev ju bra. Tycker jag. Men tillbaka till det där med självförtroendet och sociala medier – jag tycker det är viktigt att lyfta fram det jag tycker om hos mig själv och inspirera andra att göra samma sak.

Ja, och apropå det, vad uppskattar du allra mest hos dig själv?
– Min humor och självdistans, att jag oftast inte tar mig själv på för stort allvar eller snarare inte tar det personligt. Jag försöker ta mina drömmar på stort allvar och det betyder att jag hela tiden övar på att våga gå på lust och känsla. När vi har roligt och är engagerade i vad vi gör så blir det mycket bättre. Och det är lite meningen med livet tänker jag också. Att vi som har möjlighet försöker njuta och skratta. En fråga jag brukar ställa till mig själv när jag står inför ännu en omöjlig men kittlande idé är: ”Vad är det värsta som kan hända?” Det är ju ofta inte så farliga saker som kan hända, visst, vi kanske kan gå i konkurs, men vi lär ju fortfarande ha mat och tak över huvudet. Vi lever inte i ett krig, vi måste inte fly.

Vad driver dig?
– Att ha roligt och spela roll, att jag bidrar till att något blir bättre.

Beskriv dig själv med fem ord!
– Rolig, temperamentsfull, omständlig, envis och snäll.

Vad gör dig riktigt arg?
– Å gud, det är så många saker. Orättvisor av olika slag, jag kan bli riktigt arg av att läsa nyheterna. Mäns våld och kvinnors rädsla är en av de saker som gör mig allra argast. När flickors och kvinnors liv begränsas bara på grund av att de är flickor och kvinnor. När människors liv begränsas, hotas eller tas ifrån dem på grund av hur de uppfattas, hudfärg, eller hur deras kroppar ser ut eller fungerar.

Och riktigt glad?
– Det är också många saker. Nu har jag köpt hus, och upptäcker att jag blir riktigt glad när jag har rensat bort maskrosorna mellan trädgårdsplattorna, det finns någon tillfredsställelse i att få bort skiten. Att vinna i Uno, även om det är mot en 6-åring. Det säger väl något om min vinnarskalle. Professionellt är det när man kommer framåt i en grupp eller ett möte, och jag har varit med och bidragit till det. När jag verkligen får användning av min superkraft att tydliggöra det komplexa och visa på en väg framåt.

Du är ju skåning och har bott i Göteborg och Stockholm, men sen köpte ni hus i Härnösand – hur hamnade ni där?
– Min sambo är född och uppvuxen i Härnösand, och när vi började se oss om efter någon annanstans att bo var det viktigt för henne att kunna åka skidor, så det var svårt att sälja in Skåne. Och det visade sig att jag tycker det är fantastiskt att bo här.

Du är allsmäktig för en dag. Vad gör du?
– Jag skulle snacka med Greta Thunberg och samla ihop ett råd med politiker och forskare, globalt, och se till att de fattar de beslut som behöver fattas. Jag skulle även se till att det byggs skolor överallt där det behövs, och dela ut mat och mediciner. Och sen skulle jag fixa hela min trädgård på en gång.

Jag vet att du precis som jag älskar ostbågar, och att du är mello-fantast. Vilka andra passioner har du i livet?
– Skriva och läsa! Min hobby är att gå diverse skrivarkurser, det tycker jag är lite härligt, det är som kollo för tanter. Nu har jag precis gått Skrivakademin på distans på Folkuniversitetet, så nu har jag faktiskt ett skönlitterärt manus som börjar ta form.

Vad gör du helst en ledig dag?
– Nu är man ju lite pandemiskadad och har inte kunnat göra så mycket. Men antingen vill jag vara helt själv och läsa en god bok, eller så vill jag hänga med mitt 6-åriga barn Charlie och ha en ja-dag med henne, en dag då jag säger ja till allt, eller i alla fall nästan allt. Då leks det pirater, byggs kojor och äts godis i massor. Och så vill jag hänga med vänner, det saknar jag jättemycket.

Har du någon dold talang?
– Det visade sig när vi flyttade till hus att jag är en jäkel på att fixa krånglande maskiner som tvättmaskin, kyl och frys. Jag har alltid sagt att jag är väldigt ohändig och opraktisk, men det är tydligen inte helt sant.

Vi är precis, förhoppningsvis, på väg ut ur en pandemi som har påverkat alla, inte minst i vår bransch. Vad har du lärt dig om dig själv under pandemin?
– Det blev på sätt och vis bra att flytta från Stockholm under pandemin när alla var tvungna att börja jobba på andra sätt, det gjorde det enklare för mig. Jag har insett att jag vill skriva och lägga mer tid på det. Jag har också landat i att jag är på rätt ställe och vill fortsätta vara egenföretagare. Även om det är jobbigt ibland så är det värt det. Och så har jag lärt mig att stressa ner på ett annat sätt, kanske för att jag inte har rest så mycket.

Vad ser du mest fram emot under det kommande året?
– Att få mötas på riktigt, fysiska möten, det ska bli jättehärligt!