INTERVJU PÅGÅR:
Ulrika Nybäck intervjuar Salah Haghgo

Salah Haghgo vet det mesta om flykt, tortyr, krig och stress.
Nu vill han få människor att mötas.

Som barn lyssnade han fascinerat till de vuxnas samtal om kurdernas rättigheter. Och som tonåring tog han själv upp kampen. Idag är berättelserna om fängelse, tortyr, flykt, kärlek och integration en del av hans föreläsningar. Varför?
– För att vi ska förstå varandra, för att integrationen ska gå lättare. Och för att visa hur vi kan stötta varandra genom svåra tider.

Salah Haghgo växte upp i nordvästra Iran i staden Bukan. Med mamma, pappa och tolv syskon. Åtta av syskonen lever idag. När vi ses är det mars, det börjar bli ljusare, och Salah beskriver att stora delar av Bukan är alldeles rosa. Körsbärsträden står i blom.

Salah Haghgos första tolv år i livet var trygga. Han fick vara barn: gå i skolan, busa, leka. Mellan raderna anar jag att han var pappas pojke med ett nyväckt intresse för affärer och entreprenörskap.

– Mina föräldrar var kärleksfulla och min far var en framgångsrik affärsman. Respekterad och uppskattad. Samtidigt fanns det redan då tydliga tecken på att vår värld inte var säker. Mamma sydde in pengar i våra underkläder, så vi skulle klara oss några dagar om vi behövde fly.

Första protesten vid tolv års ålder
Jag anar också, i det som inte sägs rakt ut, att Salah Haghgo var lillgammal. Som tolvåring satt han ofta med de vuxna och lyssnade till deras samtal. Diskussionerna handlade ofta om affärerna:  restaurangerna, byggprojekt och nya satsningar. Men de handlade också om det politiska läget och kurdernas ställning.

– När jag var tolv år skrev jag mitt första plakat där det stod: Störta regimen. Det  dröjde någon vecka, sen dök tre män upp vid skolan. De talade med Salahs lärare som blev alldeles blek i ansiktet. Salah Haghgo fördes bort av männen som tog honom till en källarlokal. Först var de vänliga och frågade vem eller vilka som uppmanat Salah att skriva slagorden. Men en känsla av total beslutsamhet hade smugit sig på. Han avslöjade inga namn.

– Då blev jag torterad. I etthundraen (101) dagar satt jag i fängelse, första gången. När jag sattes på fri fot vägde jag 36 kilo och mina händer och fötter såg elefantlika ut, så svullna och inflammerade var de.

Blicken blir inåtvänd. Jag väntar.

– Min mamma och grannkvinnorna skrek och rev sig i ansiktet när de såg mig. Deras reaktion gick rakt in i kroppen. Ett av de minnen som etsat sig fast och som väcker mig på nätterna.

Beskjuten i närkamp
Sedan dess har kampen fortsätt. Salah Haghgo stannade i västra Iran där han bedrev motstånd och stred för kurdernas rättigheter i sex år. Han har suttit i fängelse tre gånger och blivit beskjuten i närkamp under striderna i bergen. Till sist flydde han, först till Turkiet, så småningom till Sverige. Här landade han 1993.

– Jag har flytt till fots, vandrat i dagar utan mat och sett utmattade kvinnor överge sina spädbarn. Jag har också hängt under lastbilar för att korsa landsgränser. Upplevelser som jag delar med tusentals flyktingar.

Föreläsningarna växte fram
Att bli föreläsare är inget som Salah Haghgo haft som livsmål. De har växt fram ur hans egna och andras behov av att förstå och att bearbeta.

– Jag engagerade mig politiskt även i Sverige och fortsatte att kämpa för kurdernas rättigheter. Så småningom ville mina vänner att jag skulle dela med mig av mina erfarenheter. Jag fick rekommendationer som spred sig – och blev bokad av aktörer som Amnesty International, kommuner och regioner. De ville veta hur vi kan bli bättre på integration, hur vi tillsammans kan ta oss genom kriser. Och hur förståelse mellan människor kan öka.

Berättelser en del av läkandet
Många föreläsare börjar med ett starkt Varför; en passion att sprida kunskap om ett ämne. För Salah Haghgo gäller det omvända.

–  Jag behövde berätta om mina erfarenheter som en del av läkandet. För att inte bli tokig av alla minnen. Efter ett tag märkte jag att berättelserna påverkade de som lyssnade. Några blir ledsna, men många blir stärkta.

Salah Haghgo insåg att han kan använda sina erfarenheter för att visa att vi människor klarar nästan vad som helst.

– Om vi vill lyckas med integrationen behövs en ömsesidig nyfikenhet och förståelse människor emellan.

Efter att ha lyssnat till Salahs livserfarenheter är jag mörbultad. Det krävs ett nytt samtal, en annan dag, för att knyta ihop säcken. Då för jag in samtalet på mindre dramatiska marker.

Vilka är dina erfarenheter av Talarföreningen så här långt?
– Jag har blivit väl emottagen, det har känts varmt och harmoniskt. Min bedömning är dock att vi skulle nå ännu bättre resultat om vi drev föreningen som vi driver våra företag. Så att de som jobbar hårt med föreningens utveckling kan få viss ersättning för den tid de lägger ned.

Hur skulle vi få intäkter?
– Vi skulle exempelvis kunna arrangera temadagar där vi tar betalt av de som vill ta del av vår kunskap. Andra aktörer gör ju det, så varför skulle vi inte vi kunna?

Vårt samtal lider mot sitt slut. I skrivande stund befinner vi oss i en värld som till stora delar är nedstängd på grund av Corona-pandemin.

Salah Haghgo har ett heltidsuppdrag som jobbcoach i Stockholm stad och tar tjänstledigt några dagar i månaden för att föreläsa. En trygghet i dessa tider, när covid-19 inneburit att samtliga föreläsningar, i alla fall de där vi skulle ha mött människor IRL, i ett slag avbokats eller ombokats.

Vilka är dina mål framöver? För dig som föreläsare och i livet som helhet?
– En av mina drivkrafter är att hjälpa människor att få nya insikter och erfarenheter, bland annat genom mina berättelser. Därför vill jag fortsätta att utvecklas som föreläsare. Just nu undersöker jag hur jag kan nå ut till fler. Här får jag en hel del inspiration från kollegor i talarföreningen.

Snabba fakta
Namn: Salah Hagho

Ålder: 45 eller 47. ”Mamma vet inte riktigt. Hon brukar säga: ”Snön låg kvar” eller ”När du föddes Salah, var grannpojken två år”

Föreläser om: Självledarskap, Psykisk ohälsa, Posttraumatic stress disorder (PTSD), kris och bemötande.

Motto: ”Vi finns här av en anledning och det är att vi ska göra vårt bästa för världen, inte bara för oss själva. Och vi når dit endast när vi själva mår bra”.