Intranät

Glömt dina uppgifter?

Intervju pågår:
Micke Darmell

Från påfåglar till flourtanter

Han är entreprenör ut i fingerspetsarna även om han själv kallar sig för mötesevangelist. Möt Micke Darmell, mannen som låter hjärtat vara med i allt han gör. Och med hans stora hjärta blir det stora gärningar!

”Jag utbildade mig till undersköterska och var ganska ensam kille i vården”, berättar han medan han häller upp en kopp kaffe.

”Alla andra killar sökte akutvård, ambulans eller kirurgi – men jag gillade inte blod – jag ville jobba med människor. I ärlighetens namn provade jag faktiskt ambulansvården men jag var livrädd för vad jag skulle se när jag kom fram – jag förlikade mig aldrig med det.”

Bastu med chefen
Micke fick jobb på en långvårdsklinik i Gävle som hette Södertull. För honom var det drömjobbet. ”Jag ville jobba med människor”, säger han igen – en fras som han ofta återkommer till som ett mantra. Med 600 patienter fick Micke verkligen lära sig vad långvården innebar. Men det var hans klinikchef som fick det största inflytandet på Micke. Något Micke bär med sig än idag.

”Jag arbetade under en klinikchef som hette Rutger Seth. Varken han eller jag hade någon vidare respekt för hierarkier – och så arbetade vi inom vården!”, skrattar Micke. Det märks att vi kommer in på ett område som än idag ligger honom varmt om hjärtat.

”Vi badade bastu varannan fredag, jag och Rutger. Det var inte accepterat. En klinikchef som badar bastu med en undersköterska – vad gör de egentligen i bastun?”, gick snacket på Södertull.

Men en fredag ställde Rutger en avgörande fråga: ”Micke, om du fick göra vad du ville med den här kliniken – vad skulle du då göra?”. Micke, då bara 23 år gammal, skrev ihop en text – att det var en handlingsplan han skrev hade han ingen aning om. Micke tyckte att många av hans arbetskamrater var negativa redan på morgonen när de kom.

”De sa att de gillade att jobba med människor men det var något som inte stämde.”, berättar Micke fundersamt. Han kände omedelbart att han behövde skapa stolthet runt Södertull. Rutger gav klartecken och Micke satte igång.

Micke började bjuda in journalister för att berätta om det som var positivt med kliniken. Han startade en personalförening som fick rabatter på massor av ställen i Gävle. Rutger fortsatte att ge klartecken till allt Micke föreslog.

”Jag har förstått i efterhand hur mycket skit Rutger fick. Men han berättade aldrig det för mig. För mig var det jättelätt att jobba.”

Dagis på långvårdskliniken
Micke började förbättra situationen för de äldre. Han ordnade poesitimmar och rockeftermiddagar, matsalen förvandlades till restaurang med dans och de började göra utflykter till älven med de äldre.

”Äldre träffar inte barn på samma sätt längre”, berättar Micke. ”Så jag ringde till 19 dagis och 18 av dem tackade ja till att förlägga sin verksamhet till Södertull en gång i veckan.” De äldres rum fylldes snabbt med barnens teckningar, några boende fick barn i knäet och för andra räckte det med att de satt och tittade på barnen för att livsgnistan skulle komma tillbaka.

Men Micke var inte nöjd där. Han skaffade djur till Södertull – bland annat får. Och de anställda fick ta med sina husdjur till jobbet.

”De som var allergiska fick bara vara på en avdelning där vi inte hade djur. Svårare än så var det inte på den tiden.”

Micke ville gärna fortsätta arbetet med att göra personalen stolta över sitt arbete så han startade Södertulldagen vilken ägde rum en gång om året. Då öppnades verksamheten för allmänheten och det kom flera tusen besökare.

Men Micke kände ändå att han hade mer kvar att göra. Han införde nyårsfirande klockan fyra på eftermiddagen.

”De äldre sov ju vid midnatt så vi flyttade tolvslaget till klockan fyra. Det kom massor med barn som firade med sina äldre.”

Och självklart krönte man nyårsfirandet med ett stort fyrverkeri som även var öppet för allmänheten.

”Det kom femtusen människor och tittade!” utbrister Micke och upptäcker att kaffet är slut i koppen.

”Jag försökte även få Jarl Kulle att komma och läsa Ring klocka ring, vilket han tackade ja till, men SVT sa nej”. De vågade inte chansa på att Kulle skulle hinna tillbaka till Skansen till tolvslaget.

Micke tyckte också att det var alltför få killar inom långvården så han åkte till vårdskolan och föreläste. Till slut var de 25% killar i personalen vilket var otroligt mycket i vården på den tiden.

Första motgångarna
Efter att ha kunnat gå fram med outtömlig entusiasm kom dock de första motgångarna. Micke ville skaffa påfåglar till verksamheten och för första gången sa Rutger att han måste kolla med direktionen. På möte efter möte bordlades frågan om påfåglarna och det tog sex månader innan det kom ett beslut.

Det var ett nej.

Micke satte sig och räknade på vad handläggningen av påfågelärendet hade kostat. Eftersom frågan tagit så lång tid att behandla blev kostnaden för detta dubbelt så hög som inköpskostnaden för påfåglarna.

”Så jag skrev till politikerna att deras möten hade kostat 20 000 och påfåglarna kostade bara 10 000. Därefter köpte jag påfåglarna”, säger Micke som om det var det mest självklara i världen.

Vid nästa bastubesök sa Rutger för första gången:

”Micke, gör inte sådär någon mer gång”.

”Det var då jag förstod hur mycket skit Rutger hade fått ta för allt vad vi gjorde”.

Sådde fröet till gr8 meetings
Uträkningen om mötena inspirerar Micke än idag och det är just möteskultur som är hans stora specialitet. Som föreläsare tog han sina första steg tillsammans med Rutger. De åkte runt på landsting och vårdskolor och föreläste om sunt förnuft – även inom vården. De erfarenheterna betyder mycket för Micke än idag.

”Att sitta och hålla en människa i handen när de går bort är något alla borde göra för att skapa en förståelse för livet – hur skört det är. Samma sak är det med människor som varit svårt sjuka och får en andra chans. När man jobbar nära döden är det lättare att se vad som är viktigt i livet.”

”Och livet är absolut för kort för att sitta i en massa dåliga möten!” utbrister Micke och jag inser snabbt hur berörd jag blivit av vad han berättat.

Nu driver Micke Darmell gr8 meetings där han hjälper företag att få riktigt bra möten. Alltför många människor slösar bort sin tid på möten där de inte gör nytta, inte vet varför de är där eller inte har kunnat förbereda sig inför. Genom föreläsningar och workshops utbildar Micke både personal och chefer i hur man kan uppnå maximal effekt på sina möten – den situation många svenskar tillbringar hälften av all sin arbetstid i.

Fluortanten kommer
”Jag vill vara som fluortanten”, skrattar Micke. Antoni sa så här på en utbildning vi hade tillsammans: ”Tänk vad jobbiga vi tyckte att hon var men tänk vilken nytta hon gjort för våra tänder – en nytta vi bär med oss hela livet. Jag vill vara den som får oss att stanna upp och tänka till. Vi fastnar så lätt i våra kulturer. Vi gör i större utsträckning som flocken gör än vad vi själva tycker är bra. De flesta mammor som ammar sitter med en smartphone. Vill de det? Nej, men vi kan inte låta bli att titta på den om den ligger där”, säger han med emfas och jag börjar själv fundera över mitt eget smartphoneanvändande.

Mickes företag gr8 meetings huvudsakliga uppgift är att se till att den tid vi spenderar i möten används så effektivt som möjligt och att våra möten genererar nytta långt efter mötet är slut. För ändamålet arrangerar de också Möteskulturdagen – ett evenemang som drar nära tusen besökare varje år. I hopp om att lära mig mer passade jag på att fråga Micke vad man ska tänka på om man vill ha bra möten.

”Jag vill citera vår kollega Christina Åkerberg som framträdde på den senaste Möteskulturdagen. Det är tre saker man ska tänka på när man möter andra människor: Jag ser dig, jag vill dig väl och jag lyssnar för att förstå. Det är en bra start för möten. Om vi är där av de tre anledningarna så är det svårt att göra fel.

Att tjäna varandra
Stärkt och inspirerad av Mickes budskap samlar jag ihop mina grejor och vi åker iväg på olika håll och på olika uppdrag. Men Mickes slutord fortsätter att eka i mig:

”Livet är för kort för att vi ska sitta i dåliga möten! Vad ska människan känna när hon går till jobbet? Vad ska tanten känna när hon vaknar på hemmet? Alla är vi till för att tjäna varandra – att skapa värde för andra.”

Kristofer Wåhlander, november 2018