Intranät

Glömt dina uppgifter?

Intervju pågår:
Ami Hallberg Pauli
intervjuar
Lena Skogholm

 

 

Efter att själv ha fått äran att bli intervjuad här i Talarföreningen så fick jag det delikata arbetet att välja ut ”mitt” intervjuoffer. Det finns ju så otroligt många häftiga personligheter jag är nyfiken på men till sist föll valet på min nyfunna kompis Lena Skogholm. Förutom att vi, för ett halvt liv sedan, spelade teater med varandra och nu hittade varandra igen i och med föreläsandet så är hon en makalös person med sååå många strängar på sin lyra som kanske inte alla vet om. Vad sägs om arbete som pastor, nattklubbssångerska i Kairo, barnprogramledare, musiklärare OCH framgångsrik föreläsare och författare?

När jag ringer upp Lena berättar hon att hon de senaste dygnen har suttit i otvättat hår, shorts och linne och skrivit så det rykt om tangentbordet. Deadline för hennes nya bok inföll dagen innan vår intervju och hon hann! 250 osande färska sidor av ”Livskoden enligt hjärnan – bygg hjärnmuskler, ladda dig med energi och få en airbag mot stress” ligger nu färdiga för hennes förlag att färdigställa. Hon är glad, lättad och stolt. ”Jag trodde aldrig jag skulle få ihop det, men så fick jag det!” utbrister hon. Jag för min del är inte det minsta förvånad över att denna kompetenta människa ”fått ihop” sin andra bok.

”Livskoden enligt hjärnan” släpps den 24:e augusti. Precis som i hennes första bok ”Bemötandekoden” så står hjärnforskningen i centrum. Då fokuserade Lena på hur hjärnforskningen kan hjälpa oss att bättre bemöta andra människor, nu fokuserar hon i stället på hur den kan hjälpa oss att ta hand om oss själva. Hur vi kan leva våra liv i samklang med vår hjärna, att leva utefter hjärnans förutsättningar i stället för att köra över den och på så sätt motverka stress och psykisk ohälsa. Lena pratar om förslitningsskador på hjärnan. Om vi sliter ut våra andra muskler så låter vi dem vila, tränar upp dem och bygger dem starka, detsamma måste vi göra med hjärnan. Hon har burit denna bok med sig länge, när hon började intressera sig för bemötande och hjärnan var det ofrånkomligt att inte undra och undersöka ännu mer om hur vår hjärna fungerar och påverkar oss.

Men, tillbaka en sisådär 25, 30 år. Lena och jag var skådespelarkollegor i två uppsättningar i slutet av 1980-talet . Vi spelade i Federico Garcia Lorcas pjäs ”Yerma” på Gamla Stans teater samt i ”Enda sättet” – en turnerande pjäs för gymnasieungdomar om självmordstankar. Lena har fortfarande dåligt samvete för att hon (i sin rädsla för att göra mig illa) råkade tappa mitt huvud i stengolvet så att killarna längst bak från Fordonsprogrammet som vi spelade för lakoniskt utbrast ”Åh!! Smärta.”

Och så valde livet att låta våra vägar korsas igen förra året då jag höll en kurs i humor för talare, började föreläsa själv och sällskapa med Talarföreningen. Tack livet!

Lena har en härligt brokig bakgrund som jag är så imponerad av. Hennes första utbildning och yrke var som pastor men den världen passade inte henne så hon bröt upp därifrån och började bland annat spela teater med mig. Jag minns fortfarande våra hetsiga diskussioner då jag, som var supervänster, inte kunde förstå hur hon, som hade utbildat sig till pastor, ändå verkade vara så vettig. Till slut kom vi fram till att vi egentligen hade samma värderingar, bara att vi kallade det olika saker.

Men innan teatern så arbetade hon på en judisk förskola för att lära sig något nytt. Hennes hjärna MÅSTE ha stimulans säger Lena, annars DÖR hon. Ja vi märker det, häng med här nu!:

Vintern 87 var det en fruktansvärt kall vinter i Stockholm så Lena bestämde sig för att inte spendera nästa vinter hemma utan drog till Israel och jobbade som barnflicka.

Men efter ett tag blev det trist, för lite stimulans för hjärnan, så hon bestämde sig för att åka till ett annat land när hon ändå var ute och reste. Det blev en bussresa till Egypten som skulle vara någon tid men slutade med att hon fick fast jobb där. Hon var med några vänner på disco när det glider in ett anhang av coola människor som söker en sångerska. Lena tänker att det vore ballt att gå på audition på Sheraton i Kairo så hon tackade ja, knallade dit och fick jobbet! Hon fick betald lägenhet, mat samt en lön motsvarande en polismans – toppen för en ung tjej på den tiden!

”Men hur bra sjunger du frågar jag??” ”Jag är ingen Beyonce men jag sjunger åtminstone rätt” säger Lena bestämt efter ett liv med kyrkokörer och erfarenhet som musiklärare för barn.

Förutom en bra sångröst kaaanske att hennes utseende kan ha hjälpt till lite, tänker jag.  Ni ser ju på bilderna. Söt som socker.

Sedan kom hon alltså hem och spelade teater och pluggade sociologi.

Efter det blev gick hon dramapedagog-linjen och fick jobb som programledare för ”Lenas Peplon” – ett barnprogram som gick i fyra säsonger på TV4 och TV5 slänger hon ur sig i förbifarten. ”Jaha, programledare på TV bara så där?” ”Jaa, det var en kille som berättade att de sökte en tjej så jag gick dit.”

Så kom tiden då hon träffade sin man och fick barn och då ville hon gå in mer helhjärtat för det. Hon sökte jobb som dramapedagog då hon ville få jobba med teater i någon form. Hon kollade upp skolor i närheten av hemmet och sökte anställning och fick det.

”Får du alla jobb du söker?” frågar jag spontant. ”Nej men jag brukar tydligen dyka upp på rätt tid och plats.”svarar hon. Jag tror att det snarare beror på Lenas lugna, avslappnade person, öppna sätt och briljanta hjärna.

Eller så är det det här med lusten.

Lena erkänner att hon inte alls har känt sig så säker på sig själv som det kan verka men att det som ändå driver henne är lust. Och den lusten är så stark att den kör över eventuella rädslor. Lust och utveckling är hennes drivkrafter.

Som en fruktansvärd motpol till lust och utveckling så drabbas Lena av en svår neurologisk sjukdom i början av 2000-talet som gör henne sängliggande i fem år. 75 % av tiden fick denna sprudlande människa tillbringa i sängen. Hon beskriver sjukdomen som långtidscovid. Det började med att hon fick en bihåleinflammation som aldrig gick över och sen var det som en evig influensa. Så fort hon gjorde lite mer så blev hon mer sjuk. Hon jämför det med att ha haft influensa och sedan gå tillbaka till jobbet för tidigt vilket resulterar i ännu värre sjukdom. Så är det för Lena hela tiden. Hon kan inte gå mer än 500 meter, då blir hon sängliggande hela nästa dag.

Hela livet som hon känt det raserades. Naturligtvis blev Lena fruktansvärt nedstämd och chockad. Men hon måste hitta en livsbalans för detta nya tillstånd. Hon satt vid köksbordet en dag och tänkte att antingen fokuserar jag på allt jag inte kan eller så fokuserar jag på det jag faktiskt kan. Jag kan andas, jag kan läsa, jag kan tänka.

Hon utgick från det hon kunde och jobbade upp sig och blev lite bättre för varje år.

Efter 5 år fick hon arbetsträna på Stockholms stad som handläggare. Hon fick (naturligtvis) fast tjänst snabbt. Nu trängde hennes lust för utveckling och kreativitet fram trots sjukdom.

Lena har varit intresserad av hjärnan sedan tonåren, har läst mycket om den i flera år och fördjupat sig i hjärnforskning ytterligare när hon blev sängliggandes och det kom väl till pass nu.

Hon använde bara 2 % av sin kapacitet på jobbet och visste att staden behövde arbeta mycket med bemötande. Så hon satte ihop en bemötandeutbildning där utgångspunkten var hur vi bemöter utifrån hjärnans förutsättningar. Hon gjorde interna utbildningar och  anställdes som strateg för bemötandefrågorna för hela förvaltningen. Två av avdelningarna vann Stockholm stads kvalitetsutmärkelse och bemötandearbetet var en del av juryns motivering till vinsten. Utbildningarna spred sig sedan till andra avdelningar, andra stadsdelar, andra företag. Folk hörde av sig och hon tänkte att hon måste starta ett företag och på den vägen är det. Från äldreomsorg till privata aktörer, det är viktigt för alla delar av samhället med bemötande.

Hon fick kontakt med Talarföreningen, vilken hon beskriver som rena lyxen att få vara med i. ”Man får massor med kollegor som bara är ett telefonsamtal bort. Och inte vilka kollegor som helst, utan några av Sveriges främsta experter inom sina områden.  Det finns en enorm kunskapsbank samlad i föreningen som det generöst bjuds på. Man kan stå inför ett problem, dilemma eller utmaning, litet som stort, skriva sin fråga i Facebookgruppen och inom bara ett par timmar har man fått mängder av input. Är inte det en lyx så säg! Dessutom har jag fått vänner för livet.”

På grund av sjukdomen som hon nu haft i 20 år får hon mycket tid i stillhet och meditation som hon gillar. Isoleringen på grund av pandemin har därför inte varit en så stor utmaning för Lena som för en social yunkie som till exempel mig som behöver folk omkring mig för att fungera. Hon var i början helt emot att föreläsa digitalt men en kund propsade på att de ville ha henne trots pandemi så hon sa ja och märkte, till sin förvåning, att hon tyckte det var jätteroligt. De gamla TV-erfarenheterna kickade in.

”Är du lite arbetsskadad”, undrar jag, ”så att när du ser när folk göra dåliga bemötanden i vardagen så reagerar du? Liksom jag själv har svårt att se på en komediserie utan att tänka: hade hon betonat det ordet hade det blivit roligare.” ”Nej,” säger Lena, ”när jag träffar folk privat så blir jag för uppslukad och nyfiken på dem. Är det jobbsammanhang registrerar jag säkert både medvetet och omedvetet hur bemötandet är. Men jag kan också reagera på TV-program, jag såg en polisserie där de skulle tala en tjuv tillrätta men i stället bara ökade stresspåslaget hos honom och drev det till en konflikt. Jag är så känslig av mig och klarade där och då inte av att titta vidare utan fick stänga av.”

När jag avslutningsvis frågar om framtiden säger hon att hon ser hoppfullt på den.

Hon ska fortsätta föreläsa och fnula på en tredje bok som redan har börjat skapats i Lenas huvud. Hon nämner att hon älskar att växla mellan att vara helt introvert och sitta själv i sin bubbla och skriva till att vara helt extrovert och föreläsa framför en massa människor.   Men hon tankar energi på ett introvert sätt.

Jag får bilden av en Emily Brontë eller en Anne Frank – författarinnor som också satt isolerade av olika orsaker. Många författare har varit sjuka eller ensamma och vad ska de till slut göra? Man får mycket tid att tänka i ensamhet. Och Lena gillar att tänka och skriva.

På fritiden njuter Lena av sin familj som består av man och två vuxna barn samt av opera. Hon längtar efter att åka till Italien igen och se opera som hon brukade göra, favoriten är Verdi:s Aida eftersom den handlar om Egypten samt var den första operan hon såg.

En hemlig framtida dröm är att få sitta och skriva nästa bok på Sigtunastiftelsen där författare som Sven Stolpe, Dag Hammarskjöld och Karin Boye suttit.

”De kanske också kan ta dit ett italienskt operasällskap som sjunger Aida på innergården?” fyller jag i. Det låter perfekt, tycker Lena.

Vi avslutar med att drömma oss bort till en blomstrande, kulturell innergård i en annan tid.

Lenas ord ringer i öronen: ”Det mentala är så mycket starkare än kroppen.” Och Lena är stark. Helt otroligt stark. Och alldeles, alldeles underbar.