Intervju pågår:
Amanda Borneke
intervjuar
Hanna Gerdes
En mångfaldig människorättskämpe som efter sekunders samtal slår hål på myten att en jurist måste vara trist. Hanna Gerdes är folkrättsjuristen som folkbildar, föreläser och skriver böcker om mänskliga rättigheter, demokrati och arbetet mot diskriminering.
Vi backar bandet några år. Talarföreningen genomförde en panel om yttrandefrihet i Malmö och föreningen bjöd in branschpersoner inom mänskliga rättigheter som har koll på läget. Det blir Hannas telefon som ringer inför den morgonen. Hon blir nyfiken på sammanhanget och eftersom hon redan befinner sig i Köpenhamn på andra uppdrag så beger hon sig över vattnet med tåget till Talarföreningens event. Det är kärlek vid första ögonkastet.
Hanna identifierar sig inte som en talare eller föreläsare men arbetar mycket med utbildning och känner sig direkt hemma i föreningen. Hanna förklarar att hon fastnade direkt just för allas olika bakgrunder, olika kompetenser men framförallt – den positiva energin i föreningen som så tydligt genomsyras av generositet. Föreningen avspeglas av värdet att inte bara besitta kunskap utan att ständigt dela med sig. Det här sammanhanget vill Hanna veta mer om.
Första gången jag träffar Hanna befinner vi oss i det digitala rummet. Hanna reagerar direkt på Amandas vackra volangtopp och vill genast veta om det är en klänning. Hanna älskar klänningar och äger själv över 200, men har inte en enda byxa i sina ägor. Jo, förresten, en skidbyxa, men vi räknar inte dem.
Det märks tydligt att Hanna har en unik förmåga att på ett underhållande och pedagogiskt sätt förklara juridik, ett krångligt ämne, på ett kul sätt. Ett av hennes uttryck har blivit en av mina favoritformuleringar, när värdering blir diskriminering. Hon påpekar att hon inte jobbar med känslor, utan med juridik. Att vi lever i ett land med åsiktsfrihet och tankefrihet och att det inte handlar om att styra vad människor känner eller tycker. Hanna strävar däremot efter att skapa förståelse för att när ord går över till handlingar som kan vara diskriminerande. För företag betyder det en trygghet att förstå och vägleda sina medarbetare. För att när vi vill jobba med inkluderingen måste vi först förstå exkludering. Jag funderas över att det finns sex olika former av diskriminering. Jag tar en sipp av lite för varmt kaffe och lyssnar spänt vidare på Hannas historia.
Från kräftskiva till styrelserum
Första gången Hanna befann sig på en kräftskiva var hon 23 år fyllda. Hon plockar upp kräftkniven och tittar nervöst ner på tallriken med kräftor. Hon har ingen aning om hur kräftkniven ska användas. En man vid bordet frågade om Hanna behövde hjälp med det nya redskapet. Hanna blev glad för omtanken och förklarade att det här är hennes första kräftskiva. Mannen stirrade förvirrat och frågade varför Hanna aldrig ätit kräftor och hon svarade att hon är judinna. Mannen utbrast ”oj du är religiös”, vilket var det som han snappade upp när hon nämnde sin judiska uppväxt. Hanna berättade att hon inte var troende utan bara vuxit upp med andra traditioner. Detta var en av många gånger under uppväxten som hon insåg att det finns många kollektiva föreställningar när man möter något nytt man ej känner till.
På frågan om det finns några tips på hur man ska hantera denna typ av situationer så svarar Hanna: var nyfiken! Ställ öppna frågor men utan att väva in dina egna föreställningsbilder om den andre.
Inblick från en mansdominerad bransch
Nu, flera år senare, brinner Hanna fortfarande för samma frågor. En värld där varje människa kan utvecklas som individ och inte begränsas av kollektiva föreställningsbilder. Fast nu är det inte längre bara vid matbordet i enstaka konversationer utan med juridiken som verktyg i hela organisationer – flera samtal i taget. Ett tydligt exempel som Hanna tar upp är Försvarsmakten där hon en gång i tiden arbetat som likabehandlingsstrateg. En verksamhet som tidigare utgick från en mans fysik och en manskropp och gjort arbetsplatsen otillgänglig för alla som inte var män. Det kunde till exempel vara kisspauserna, som ute i fält var ca en minut långa och skulle ske på studs där och då. Det kanske fungerar bra för en person som biologiskt var man, men en kvinna måste ta av sig all utrustning, kanske gå iväg för att hitta ett bra läge, dra ner hela byxorna, kissa, gå tillbaka och dra på utrustningen igen. Amanda nickar och relaterar till vad Hanna säger.
Amanda berättar att när hon först började i byggbranschen och fick sina kläder, fanns det bara storlek XL att välja på handskarna. Något som blev ett arbetsmiljöproblem då det var svårt att jobba med stora vantar när hon skulle hålla i olika precisionsverktyg. Både Hanna och Amanda börjar en livlig diskussion om att det också handlar om en idé av en viss typ av man som dessa branscher grundar sig på, att det är exkluderande även för många män. Långt från alla herrar där ute har händer som är XL eller större. Amanda tänker tillbaka till när hon fick gå till chefen och kräva en ny inköpslista, hitta nya leverantörer och så småningom nya kläder. Så mycket enklare det hade varit att ta upp diskussionen med någon som Hanna på arbetsplatsen.
Strategier för uppdrag
Här är något som vi alla kan lära oss av Hanna. Hon har en tydlig strategi att även säga nej till uppdrag som inte är inom hennes specialistområde och istället tipsa om andra. Att se till att vara bäst på just sin grej men inte tro sig kunna eller ens vilja göra allt. Hon nämner att i långa loppet tror hon att det kanske även leder till högre förtroende, bättre relationer och mer uppdrag.
Hanna berättar om att en utmaning i att som jurist var specialiserad inom mänskliga rättigheter är att en del tänker att hon ska göra saker helt probono eftersom hon ”jobbar för den goda sakens skull”. Det synsättet vägrar dock Hanna att acceptera och tycker det är oerhört förminskande mot frågorna. Hennes arbete handlar inte om godhet utan om att principen om ickediskriminering är ryggraden i både en rättsstat och i varje organisation som vill utvecklas långsiktigt.
Jag finner detta extra intressant eftersom Hanna har ett tydligt ben i civilsamhället och en aktivistbakgrund så jag ber henne berätta vidare. Hanna ler. Hon berättar att hon redan lägger cirka 40-50 procent av sin tid på olika ideella styrelseuppdrag men att det då är ett aktivt val att på sin fritid bidra oavlönat. I sin yrkesroll så behöver hon värdesätta sin yrkeskompetens och ta betalt. Hon talar om att hon mentalt även inom ”jobbet” brukar ha 2-3 jobbuppdrag som hon gör probono men att dessa väljs med omsorg. Sedan om fler begär ut good-will så är det bra att för egen del ha en mental gräns med endast 2 -3 uppdrag för att inte bli utbränd.
Oerhört smart tycker jag!
När rummet krymper
”Ibland är det precis som att hela rummet bokstavligen krymper när medarbetare på en organisation hör att de ska börja morgonen med att lyssna på en jurist”, berättar Hanna och skrattar. Och sen när föreläsningen är slut så ser människor både glada och sjukt förvånade ut. Morgonen blev en mkt mer inspirerande start än de kunde ana.
Det är en konst att ta tunga ämnen och göra de lättillgängliga för fler. Något som Hanna menar är unikt för många i Talarföreningen.
Hanna är inte en trist jurist, snarare en motiverad medmänniska. När Hanna blir anlitad är det ofta startskottet för ett långsiktigt lopp, ett arbete för en mer förstående värld och inkluderande framtid. Det innebär mer kunskap om innebörden av att barnkonventionen blivit svensk lag och vad mänskliga rättigheter har med din verksamhet att göra. Hanna tar juridiken bortom krångliga paragrafer och är föreläsaren och moderatorn för allt som har med rättighetsfrågor att göra. Hon får ofta mer uppdrag efter sina föreläsningar. Något minst lika imponerande är att Hanna pratar sju språk, varav fyra flytande (Svenska, engelska, polska och spanska).
Tack för oss
Vi avslutar intervjun med att Hanna får berätta något som väldigt få vet om henne. Det är att hon älskar att rimma. Ni kan räkna med att när det är Channukka, julafton eller kompisars födelsedag så är det Hanna som levererar det vassaste presentrimmet. Imorgon är det midsommar och Hanna ska ut i skärgården med sina tre barn. Då blir det bada, få myggbett och äta jordgubbar som står på agendan.
Jag känner mig så tacksam att få ha en egen pratstund med Hanna Gerdes. Som jag längtat! Jag hoppas att ni har gillat den här intervjun lika mycket som mig. Jag som stått för texten heter Amanda Borneke.