Intervju pågår:
Lena Skogholm
intervjuar
Gunnel Ryner

– Det är så få bokningar nu, sa en av föreläsarkollegorna.

Det var på ett av de första kompetenseventen som hölls i Talarföreningens regi och jag var tillsammans med Johan Dahl ansvarig för eventen i Stockholm. Ett 50-tal föreläsare var på plats och nu minglade vi runt i lokalen som låg vid Kungsträdgården.

– Samma här, men då har vi ju chansen att skriva jättebra böcker, hör jag en glad röst säga med en självklarhet som inte gick att ifrågasätta.

Jag vände mig om och fick se Gunnel Ryner. Och tänkte: Hon har ju helt rätt, människan!

Det var mitt första möte med Gunnel. Från den dagen är det en ynnest att ha fått ta del av hennes attityd, fokus och generösa, varma personlighet som känns äkta så där rakt igenom.

Vad är det som gör att du så automatiskt uttrycker dig på sättet som ovan?

– Jag tror alltid jag har varit sådan. Mina vänner brukar säga att ”Gunnel, oavsett vad för skit du råkar ut för, så verkar du alltid kunna hitta något positivt”. Och det stämmer nog. Jag konstaterar oftast bara att ”nu är det så här”, och sen funderar jag mer på hur jag kan gå vidare i stället för på den stängda dörren. Det är väl helt enkelt så min personlighet är, vilket jag är väldigt tacksam för. Jag är oftast på gott humör, eller som en kompis sa: grundglad.

Finns det något i livet som har påverkat dig ytterligare i den här riktningen?

– Båda mina föräldrar dog när jag var lite över 20, och det har fått mig att värdesätta livet mer. Inte ta det för givet, utan det gäller att ta vara på det liv man har. Och då ingår det att inte fastna i och gnälla över småsaker. När man har förlorat nära anhöriga känns andra problem ganska obetydliga. Nu låter det som att jag aldrig gnäller, men det är klart att jag gör, bara inte så mycket och länge.

När jag hör Gunnel berätta om sina svåra passager i livet undrar jag om inte det har påverkat henne mer än vad hon kanske tror.

– När pappa dog i en olycka under en Greklandsresa var det hos mig polisen ringde på dörren. Min mamma var också bortrest, på en rundresa i Italien tillsammans med en väninna. Jag fick underrätta mina systrar och lokalisera och ringa min mamma. Jag var 23 år och student. Det var väldigt många frågetecken kring hur pappa egentligen hade dött och det tog tid innan vi fick klarhet. Jag ringde UD, pappas hotell och SOS International för att få svar och för att ordna hemtransport av pappas kropp. Där blev jag snabbt vuxen. Viktigast av allt var förstås att ta hand om min mamma. Tack och lov har jag två systrar som också stöttade.

Som om inte detta vore nog för en ung vuxen person händer fler sorgliga saker inom loppet av några år.

– Fem år senare dog min mamma i cancer och jag vårdade henne i hemmet de sista 3–4 månaderna. I samma veva låg jag i skilsmässa och skulle ordna ett nytt boende och liv för mig och min 2-åriga dotter. Så jag gjorde mitt yttersta för att lösa allt på ett bra sätt, det blev rätt mycket pusslande.

Det hugger tag i mig när Gunnel berättar. Mina barn är en bit över 20. Jag kan se dig Gunnel, där du som ung vuxen är så omhändertagande, full av värme och hittar lösningar för att ta steg för steg framåt, på livets ganska snåriga väg.

Hur tror du att detta har format och påverkat ditt liv?

– Jag har ju varit med om en del svårigheter i livet utöver detta. Jag har skilt mig två gånger, min svåger, som var som en storebror, dog i en olycka för några år sedan, jag har varit utbränd och jag har anhöriga som har varit allvarligt sjuka. Självklart har allt det här format mig. För mig är det så viktigt att verkligen ta vara på det liv jag har. Här gäller det att inte vara rädd, inte låta något hålla mig tillbaka, utan att göra det jag vill och göra det NU. SEN kanske inte finns. Jag är snart i den åldern då mina föräldrar dog, vem vet hur gammal jag får bli. För mig handlar det inte om att planera in en massa extraordinära saker, utan mer om att uppskatta och njuta av det vardagliga. Blommorna som slår ut i trädgården, att jag har en hund som är min och som tycker om mig. Att jag kan vistas fritt i naturen och gå i skogen. Ja, att jag överhuvudtaget kan gå, att jag har två ben som fungerar utmärkt.

Jag bestämmer mig. Om jag fastnar i något eller om livet inte skiner så ljust, då ska jag tänka på Gunnel och fråga mig: Hur skulle Gunnel göra eller tänka nu?

Hon fortsätter:

– Jag gör något åt det som inte är bra. Folk säger att jag är modig, men jag ser det som att jag inte slösar med min tid. För mig är det så viktigt att göra det jag älskar och mår bra av, och inte stanna kvar i sammanhang där jag inte trivs eller mår bra, oavsett om det är en relation, ett jobb eller en bostad. Livet är för kort för att slösas bort.

Hur tänker du att motgångar och framgångar hör ihop?

– Motgångar behöver inte vara en förutsättning för framgång. Men motgångar kan bidra till att man har lättare att uppskatta det som är bra, för man vet och har erfarenhet av motsatsen.  Jag vet inte om jag är så framgångsrik. Jag är kanske framgångsrik i den meningen att jag skapar mig det liv som jag vill leva och är nöjd med mitt liv. Jag behöver inte äventyr, någon bucket list eller materiella saker utan ser mer till att vara glad liksom.

Är det svårt att hålla fast vid det någon gång och vad gör du då?

– Självklart, jag kan också fundera över något jag tycker jag har misslyckats med eller reta mig på saker. Men det är oftast kortvarigt, jag släpper det snabbt igen. Det ligger inte för mig att grubbla över tråkiga saker. Om jag någon gång har svårt att släppa det brukar jag ringa en klok vän eller kollega som hjälper mig att se klart igen. Ibland har jag i intervjuer blivit ombedd att berätta om mitt största misstag, felköp eller liknande – då blir jag helt ställd! Jag kommer bara inte på något. Jag vet ju att jag har gjort massor av misstag och felköp, men jag kommer inte ihåg dem. Varför ska man lägga energi på att minnas det?

Detta är livslärdomar som många aldrig lär sig, tänker jag, men Gunnel förkroppsligar det till hundra procent. Hon både lever och lär ut sitt budskap. Som erfaren föreläsare är Gunnel också ensam i sitt slag. Hon har slagit samman metoder som Lösningsfokus, Appreciative Inquiry och Positive Deviance med delar av forskningen inom positiv psykologi, till vad hon kallar Styrkebaserad utveckling. Ett otroligt kraftfullt paket, och återkopplingen från kunderna låter inte vänta på sig.

Vad får du för reaktioner vid föreläsningar?

– Många säger saker som: ”Det här är ju så självklart egentligen, men varför gör vi det inte?” En del säger att de aldrig ens har tänkt så här. Många går direkt hem och använder idéerna både på jobbet och hemma. I en region berättade de att jag hade blivit ledningsgruppens nya guru, ha ha. Roligast av allt är när jag flera år efter en insats får höra att mina budskap har lett till bestående förändringar. Det är sällan jag möter negativa reaktioner, men det kan så klart inträffa. En gång hann jag knappt börja prata förrän en äldre, manlig ingenjör avbröt mig och sa att ”sådana där beteendevetare ger jag inte mycket för”.

Vad är den vanligaste missuppfattningen med arbetssättet som du föreläser om?

– Det är att man bara ska prata om det som är bra och inte lyfta det som inte fungerar. Tvärtom! Även i styrkebaserat arbete utgår man ofta från ett problem, t ex att det är konflikter och dålig stämning i arbetsgruppen. Men i stället för att gräva i orsakerna till problemet gör man en ”POF”, positiv omformulering: Vad vill vi ha i stället? Och sen frågar man sig: När fungerar det så redan idag? Hur bär vi oss åt då? Jag hade en förmiddag tillsammans med en vårdcentral där det var så negativ stämning, de var trötta och slutkörda, snäsiga mot varandra, gnällde mycket. Och jag frågade: ”Hur vill ni ha det på er arbetsplats? När händer det redan? Hur bär ni er åt för att få till det?” De fick berätta om och undersöka sina goda exempel – och stämningen förändrades helt. Det gäller att hitta det som fungerar bra och göra mer av det. Då får vi mer energi, blir stolta och kreativa, det lyfter människor. Det handlar definitivt inte om att tänka positivt, blunda för problemen och låtsas att allt är toppen. Det handlar snarare om att angripa problemen från ett annat håll.

Under 2020 passade Gunnel på att förkovra sig ytterligare och är nu certifierad lösningsfokuserad terapeut. Jag hade den stora turen att få vara en av dem hon tränade på. Det kan du få göra många fler gånger, Gunnel!! Även om jag är rätt så insatt i ämnet och själv praktiserar det till stor del, blev jag överraskad över hur kraftfullt detta är. När hon i slutet av vårt övningssamtal frågar: ”Vad säger det om dig som människa, Lena?” fuktas ögat och det går rakt in i hjärtat. Svaret bevaras där som en viktig resurs att plocka fram när så behövs.

Jag blir nyfiken på, vilka är dina bästa resurser som föreläsare?

– Min passion för ämnet, jag kan inte låta bli att fyllas av energi och entusiasm när jag pratar om det. Jag kan nästan inte sluta prata. En gång blev jag kontaktad av en headhunter. Det gällde ett väldigt prestigefyllt jobb på Europanivå. Jag kände mig smickrad och var på intervju både hos headhuntern och på företaget. Men företaget hade så mycket regler och byråkrati. Jag bara sjönk ihop mer och mer när de berättade. Energin läckte sakta men säkert ut från mig. Sedan bad de mig berätta om vad jag föreläser om. Då var jag i gång igen, bubblade av energi och viftade med armarna, och de sa: Wow! Det märks verkligen att du ääälskar det du gör! Jag insåg själv också att jag absolut inte skulle byta jobb.

Jag förstår precis. Det går inte ta miste på Gunnels glöd och passion för sitt ämne och hennes briljans i det.

– Sen gillar jag förstås också mötet med människor, och att få dela med mig av det här som jag tycker är så viktigt på ett pedagogiskt och inspirerande sätt. Jag upptäckte tidigt att jag går i gång på att undervisa. Efter min examen som beteendevetare fick jag, något otippat, jobb som datalärare. Jag kunde inget om datorer, hade knappt sett en dator, så jag fick plugga som en galning nätterna igenom för att ha något att lära ut nästa dag. Till min stora förvåning fick jag jättebra betyg på kursutvärderingarna, lika bra som min kollega Micke, som kunde allt om datorer. Jag begrep inte hur det var möjligt, men en dag sa Micke: ”Det här är ett jättebra jobb, om jag bara hade sluppit kursdeltagarna.” Jag skrattade för mig själv och svarade: ”Jag tycker det är ett jättebra jobb, bara jag hade sluppit datorerna.” Där insåg jag att jag var bra på att ta människor och att undervisa, och på den vägen har jag fortsatt.

– Sen älskar jag förstås även att stå på scen, jag har ju sjungit i band hela livet så jag trivs väl helt enkelt i rampljuset. Men när jag kliver av scenen är jag introvert, på gränsen till eremit.

Om du fick bestämma över alla myndigheter en dag, vad skulle du göra då?

Då skulle jag införa ett styrkebaserat ledarskap och träna alla chefer att hitta rätt i stället för att leta fel, och att sprida det styrkebaserade arbetssättet i sina organisationer. Resultatet skulle komma snabbt, för när människor får använda sina styrkor och känna stolthet över allt de gör bra, blir de både gladare och presterar bättre. Kulturen skulle förändras, det skulle leda till en bättre stämning internt, och det skulle smitta över till medborgarna som också skulle få ett bättre bemötande.

Jag hoppas, hoppas att Gunnel får detta uppdrag någon gång. Det vore en välgärning inte bara för myndigheterna, utan för Sverige.

Och jag undrar om inte Gunnel praktiserar den viktigaste livslärdomen av alla: ”Det handlar om att vara glad liksom”.

 Och dessutom har Gunnel dessa erfarenheter:

• Första sommarjobb: Kocka på en båt som 15-åring. Hade aldrig lagat mat så det blev en del tabbar, men det löste sig.
• Läste naturvetenskaplig linje på gymnasiet, läste sen även in ekonomisk för att se om jag ville bli ekonom. Det ville jag inte.
• Bodde ett år i England och ett halvår i Nederländerna.
• Sålde kläder på JC. Kan fortfarande snabbt avgöra vilken jeansstorlek någon har.
• Utbildade mig till beteendevetare, läste även ekonomi ett år.
• Datalärare, projektledare och kontorschef på ett par olika utbildningsföretag. Jobbet som datalärare gjorde att jag gick från helt okunnig på datorer till att kunna ALLT om Officepaketet, vilket jag onekligen haft stor nytta av.
• Projektledare mm i flera stora omställningsprojekt.
• HR-konsult på Polisen. Mest spännande var att åka med på utryckning med blåljus till Skänninge och ta fast en farbror som snattat kroppkakor i den lokala matbutiken. Jag fick stolt ansvara för bevismaterialet, en halv kroppkaka, på tillbakavägen.
• Personalchef på Alstom.
• Startade eget 2007, första fem åren jobbade jag nästan bara med coaching och som coachutbildare på en amerikansk skola, sen började jag föreläsa alltmer och till slut blev det kärnan i min verksamhet.
• Gått diverse vidareutbildningar, bl a till organisationskonsult, ICF Professional Certified Coach, mindfulnessinstruktör, instruktör i Klart Ledarskap, Lösningsfokuserad terapeut och facilitator mm.
• Skrivit två böcker, varav en även är utgiven på engelska, och en tredje är på gång. Drömde om att skriva romaner som liten, nu blev det fackböcker i stället. Oavsett så är författardrömmen uppfylld!