Vi har knappt hunnit slå oss ner vid bordet på Café Confetti i Enskede förrän frågorna börjar ställas. Var kommer du ifrån? När blev du medlem? Vad gjorde du under pandemin? Men frågorna kommer inte ifrån mig, utan från kvinnan jag fått äran att intervjua: Anna Bergholtz.

– Du får ursäkta mig, Louise, jag är ju journalist! skrattar hon.

Anna är inte bara journalist, hon är även entreprenör, föreläsare och moderator. Hon var dessutom med i starten av Talarföreningen, som en av de första styrelseledamöterna. Det är svårt att avgöra vem som intervjuar vem under de kommande två timmarna vi tillbringar på caféet. Men ett samtal är å andra sidan trevligare än en intervju.

Först efter en halvtimmes diskussioner om pandemin, klimatet och Generation Z börjar jag kolla igenom frågorna jag skrivit ner i mitt block. Högst upp på sidan står det: beskriv dig själv? Jag frågar om Anna vill att jag ska förklara hur jag ser ut.

– Gärna! svarar hon entusiastiskt och berättar att det är ovanligt med syntolkning i Sverige, desto vanligare i Storbritannien och USA.

Anna har varit blind sedan 2002, till följd av en reumatisk sjukdom. Men det hindrar inte henne från att vara väldigt visuellt intresserad – av färg, form, mode, inredning och film. Anna var Sveriges första blinda filmrecensent, något som resulterade i en stående inbjudan till Filip och Fredriks program Breaking News.

– Det är intressant. Antingen osynliggörs funktionsnedsättningar, eller så blir det löpsedlar! Man är sällan sedd som i mängden, iallafall.

Stora delar av vårt samtal handlar om Annas hjärtefråga och spetskompetens: inkludering, mångfald och normer. Hon berättar att det fortfarande finns stor brist på intresse och kunskap inom tillgänglighet, och politiskt ser hon tecken på bakåtgång i frågan. Hon finner sitt hopp i en yngre, medveten generation.

Foto: Helena Berzelius

– Unga har en annan inställning. De värderar olikheter på ett helt annat sätt. Det är inte så konstigt att vara ickebinär eller att ha en funktionsnedsättning.

Just nu jobbar Anna med att bygga upp Unique Power, ett nätverk som samlar konsulter med kompetens inom olika typer av funktionsnedsättningar.

– Jag försöker jobba mycket med de som är yngre. Jag bidrar med min erfarenhet, och ger dem tips på hur de kan förhandla med kunder. De ser å sin sida till att jag håller mig modern!

När jag skulle välja ut en medlem att intervjua så såg jag Annas namn i ett inlägg om nya medlemmar i Talarföreningens facebookgrupp. Det stod “Välkommen tillbaka, Anna Bergholtz”. Efter lite sökning i gruppen hittade jag ett inlägg från 2020 där Anna skriver följande:

Jag avslutar inte mitt medlemskap utan anledning. Inför framtiden önskar jag att föreningen väljer att jobba mer med inkludering. Vid flertalet tillfällen har jag påpekat svårigheten att vara delaktig […] Jag tycker också att medlemskapet varit på tok för dyrt och oflexibelt. Det är några av de brister jag känner.

Wow. En person som vågar lyfta kritik i en grupp där 99 % handlar om pepp och inspiration. Att skapa dålig stämning är något av en dödssynd i Sverige, men det är en förutsättning för förändring. Anna verkar vara en person som har modet att sticka ut hakan och ifrågasätta “business as usual”. Henne vill jag lära känna.

– Tillgänglighet är en nödvändighet för vissa, men leder ofta till något bra för alla. Om vi kommunicerar i olika kanaler som inte störs av algoritmer så kan fler medlemmar ta del av viktiga nyheter och förmåner. Eller om vi tar fler pauser i våra möten – det är väsentligt för de som har problem med sin koncentration, men alla mår bra av det.

Anna berättar att tillgänglighet ofta blir en fråga som “vi tar tag i sen”. En ledning vill checka av en box snarare än att skapa en långsiktig förändring. Hon menar att personer med funktionsnedsättningar har unika kompetenser som samhället borde tillvarata, vilket hon försöker förmedla, på scen såväl som i slutna mötesrum.

– Men det är jobbigt att vara jobbig! skrattar hon. Vilka strider ska man ta? När är det värt det? Ibland ser jag hur människor som avviker från normen diskrimineras, och då känner jag: det här kan jag inte leva med – jag måste säga ifrån.

Anna har alltid använt humor och självdistans som ett sätt att belysa exkludering och utmana normer.

– Det har hänt att jag varit nära att trilla ner från scenen. Ibland får min ledsagare stå vid sidan av scenen och puffa lite på mig om jag är för nära kanten eller på väg att gå in i en växt. Då är det bra att kunna skoja om det.

Hon försöker även att skifta perspektiv i debatten. Enligt SCB lever 36 % av Sveriges befolkning med någon form av funktionsnedsättning. Att inkludera marginaliserade grupper handlar inte om välgörenhet, det är tvärtom en förlust för samhället att alla inte får vara med och bidra med sina unika perspektiv och kompetenser.

– Jag har gått från att vara en seende, vit och utbildad kvinna, från priviligierade förhållanden – hyfsat enligt normen, alltså – till att vara den som sticker ut i ett rum, med min vita käpp och ledarhund. Plötsligt var jag annorlunda. Den erfarenheten har gett mig otroligt mycket. Jag utvecklade nya förmågor och talanger. Jag tror att mitt kall är att öppna upp ögonen på folk. Det handlar inte om att se med ögonen, utan med sitt hjärta. Vi är så fast i invanda mönster. Men vi måste förstå att det är en tillgång att vi människor är olika.

Under samtalet kommer det fram att jag och Anna har en hel del gemensamt. Utöver att vi båda är entreprenörer med fokus på hållbarhet i synliga branscher – jag inom musik, och hon inom media – så är vi också “ofrivilliga talare”.

– Jag hade ingen direkt längtan efter scenen, det är snarare en slump att jag blev talare. Jag pluggade till journalist, men insåg snabbt att det var svårt att få jobb. Min blindhet sågs inte som en tillgång i mediavärlden. Jag hade provat att föreläsa när jag var aktiv i funktionsrättsrörelsen, och tänkte att det var ett bra komplement till frilansjournalistiken. Både det talade och skrivna ordet är ju makt.

Anna återvände till Talarföreningen i februari 2023, då hon såg en ökad nyfikenhet och öppenhet för inkluderingsfrågor. Hon önskar att föreläsaryrket kunde förnyas. Formatet ser på många sätt ut som det alltid har gjort; en scen, en talare och ett hav av passiva åskådare, “konsumenter”. Anna gillar att möta människor. Hon gillar samtalen. En publik består av individer med unika perspektiv och berättelser. En människa kan omöjligt sitta på alla svar, så varför tar vi inte tillvara på alla i ett rum? Kan vi utveckla föreläsaryrket och göra på nya sätt?

– Vi kanske borde anordna en workshop om detta i Talarföreningen? föreslår jag, och vi bestämmer att vi ska lägga fram det som förslag. Eventbranschen kan må bra av mer Burning Man-mentalitet och innovation.

Två timmar har gått, och det känns som att jag och Anna inte är i närheten av klara med varandra. Vi har hunnit prata om hur det är att skapa dålig stämning och utmana normer, om hur föreläsaryrket kan utvecklas och hur evenemang kan bli mer tillgängliga. Vi har också pratat om klimatförändringar, idolen Astrid Lindgren, hennes podd I mörkret på Svartklubben och psykologi. Hur ser framtiden ut?

– Nu vill jag bana vägen för andra genom det nätverk jag bygger upp i Unique Power. Jag vill fortsätta vara den som öppnar ögon. Men därefter vill jag skicka fram nya, unga förmågor som kan göra skillnad i samhället, säger Anna innan vi skiljs åt i vårsolen.