Intranät

Glömt dina uppgifter?

Intervju pågår:
Sofia Karlsson
intervjuar
Anna Almberg

”Slå dig loss slå dig fri” för tänk vad härligt livet kan bli

 

Anna Almberg är en av Sveriges bästa inspiratörer och experter när det kommer till intern kommunikation. Annas motto är lika enkelt som det är genialt. ”Mår människorna bra gör också organisationen det”. Ett motto hon använder och utgår ifrån i sitt arbete och mission att göra arbetsplatser och organisationer bättre lämpade för de människor som vistas där.

Jag möter Anna en eftermiddag i det digitala mötesrummet i Zoom. Vi har känt till varandra i flera år genom föreningen, och jag är nyfiken på att ta reda på mer om denna person som jag länge beundrat på avstånd. Jag får kämpa lite för att få samtalet att handla om henne. För Anna bubblar av frågor till mig. Jag tänker att det är typiskt för Anna. Hon ser människor och är genuint nyfiken. Till slut lyckas jag ta taktpinnen över intervjun och få den att handla om rätt person.

En av de sakerna som väcker min nyfikenhet med Anna är att hon kombinerar ett konstnärskap med arbete kring internkommunikation. En kombination som jag tänker är unik och oväntad. Så jag börjar där helt enkelt.

Ser du dig som en konstnär som också är expert på internkommunikation. Eller är du en expert på internkommunikation, som också har ett konstnärligt intresse?
Det senare tror jag. Det här ändrats över tiden. Från början stod konstnärskapet för så mycket mer än bara att måla. Det blev ett skäl till att gå min egen väg. Men nu är jag redan på min egen väg så nu är stunderna i ateljén mer som en plats för kraftsamling för min skull. Jag blir glad av att leka med färger som ett komplement till alla svarta kostymer jag springer på som föreläsare. När jag tänker efter var mitt skapande tidigare precis som Elsa i Frost…

Hur menar du då?
Ja. Det var det här ”slå dig fri ”mer. Jag ville och behövde slå mig fri från den banan som var uttänkt. Slå mig från en inrutad tillvaro. Nu känner jag mig fri. Så Elsa är inte en lika stor del av mig längre, även om hon finns där.

Jag kan se dig som Elsa! Vad var det mer specifikt du ville så dig fri ifrån?
Jag ville slå mig fri från arbetslivet. För jag tyckte det var jättekonstigt. Och det var också därför jag valde att hitta en annan väg än den till synes förväntade. Jag trivs med att styra min tid, vara i olika sammanhang, kunna kombinera att måla en giraff på morgonen och föreläsa för en myndighet på eftermiddagen. Och på onsdagar går jag på pensionärs-vattengympa klockan 11. Det är så rikt att vara jag. Och det är också därför jag fortfarande väljer att vara egen företagare. För jag tycker fortfarande arbetslivet är jättekonstigt. Och den bilden förstärks och bekräftas när jag är ute hos kunder och uppdragsgivare.

Vad är det som är så konstigt?
Ja, konstigt i termer av varför har vi alla de möten som vi har? Varför skriver vi alla de här texterna som ingen orkar läsa? Varför har vi bestämt att det ska vara på det här sättet, fast det antagligen inte är det smartaste sättet att jobba? Varför pratar vi inte med varandra på riktigt? Varför möts vi inte? Varför vågar vi inte vara sårbara och dela vad vi egentligen känner och tänker?

Jag ser ju att många människor inte mår så bra i det arbetslivet vi har. Och där vi spenderar så mycket tid på. Vi arbetar inte heller effektivt. Effektivt i meningen att det faktiskt blir ett resultat.

 

Vad kan vi göra åt det?
Jag tror på ett arbetsliv där människor får vara människor. Där den som får makt också är den som verkligen vill lyfta andra. Jag tror på färre ord och fler frågor. Mindre monolog och fler lägereldar. Jag tror på att leta fem rätt hos varandra och på att belöna den som försöker göra nytt i stället för den som alltid gör rätt. Jag tror på färre mål och fler målbilder. Och jag tror på stillheten för att skapa rörelsen. Varför är gaspedalen så premierad på jobben när vi vet att alla nya idéer kommer när vi bromsar och reflekterar. Jag vill få människor att mötas på riktigt bortom all yta, och det är ju det här jag föreläser om.

Hur kommer det sig att du är så bra på kommunikation?
Ja du. Jag har alltid haft ett intresse för människor. Vilket är en förutsättning för att också vara bra på kommunikation. Och så har jag fått lära mig, genom livet och studierna. Jag har bara haft ett riktigt jobb. (Om vi med riktigt jobb menar en anställning.) Det var på Systembolaget där jag hamnade direkt efter min examen. Där blev jag ansvarig för deras interna kommunikation efter muthärvan. Jag lärde mig så mycket på det. Såklart.

Men vänta lite nu. Gick du direkt från att vara student till att hamna på Systembolaget och ha hand om deras internkommunikation?
Ja, i princip. Jag hade pluggat klart i Umeå. Och åkte ner till Stockholm. Jag hade köpt ett par nya snygga skor kommer jag ihåg. Så knackade jag på den stora trädörren till deras kontor vid Kungsträdgården. Då gällde min fråga en praktikplats. Vilket jag fick. Men sedan gick det jättefort. Jag fick en anställning och sedan blev jag ansvarig för allting som rörde internkommunikation. Jag gick från klarhet till klarhet i den där klassiska karriären. Det fanns verkligen en utstakat väg som jag välkomnades att gå. Den var upptrampad och förutsägbar och den ledde framåt och uppåt. Men jag kände inte att jag fick plats där. Jag kommer ihåg att jag tänkte där jag satt med en fylld möteskalender och massa ansvar, ska det inte vara mer än så här? Jag började tänka på konstiga saker som. ”Varför får jag inte se träden oftare?”

Vad hände då?
Jag såg verkligen hela mitt liv framför mig. Mellanchef, högre chef, sjöstenskakel, båt med ratt och en svindyr säng som jag aldrig hann vila i. Jag skrev dikter om att ” snart blir det middag med inneskor”. Jag fick panik!

Vad gjorde du då?
Jag förstod att jag behövde gå. Det var ju på många sätt ett fantastiskt jobb så klart. Men kommunikation är rätt flummigt med. Det finns inga tydliga klara avgränsningar vad som är kommunikation och vad som inte är kommunikation. Och Systembolaget befann sig i ett krisläge med allt vad det innebär med mycket jobb, sena möten och mejl och annat. Så jag kunde ju jobba hur mycket som helst. Och sett i backspegeln så var det alldeles för mycket jobb.

Var det där Elsa kom till dig?
Att slå mig fri? Ja absolut.

Har konsten alltid varit med dig?
Ja. Det konstnärliga absolut. Även om jag ofta fick höra när jag växte upp ”det där måleriet får du ägna dig åt på din fritid”. Det var mycket fokus på att skaffa sig trygghet och stabilitet. Inte så mycket kring ”vad vill du och vem är du”?

Vad gjorde du när du lämnade Systembolaget?
Då gjorde jag helt andra saker. Jag hamnade med ett gäng som sysslade med bergsklättring och flyttade till alperna. Jag lät konsten och målandet ta mycket plats. Jag vågade utforska andra delar av livet där ens prestationer inte var viktiga. Utan snarare upplevelser och hur vi är med varandra. Nu i efterhand kanske jag till och med kan beskriva det som att jag gjorde revolt. Mot hela min utstakade livsbana och vad jag hade lärt mig.

Och sedan blev du egen företagare?
Ja. Det är det korta svaret. Det tog ett tag innan jag hamnade där jag är idag. Men jag gick aldrig tillbaka till den utstakade banan. Jag har gjort så vitt skilda saker och jag har träffat tusentals människor som faktiskt velat lära och lyssna på mina tankar om ett mer mänskligt och kommunikativt arbetsliv. När jag åker till nya städer kan jag peka på var och vartannat kontor ”där har jag jobbat och där har jag föreläst”. Det är ganska cool egentligen att jag fått access till så många scener och fått möjlighet att påverka andra i en riktning som jag tror på.

Att jag vågade slå mig fri har gett mig ett arbetsliv som passar mig, och även om jag tvivlar ibland så tänker jag att jag är på rätt plats.

Anna, tack för att du tog dig tid att prata med mig.
Tack själv! Det var väldigt roligt, och det blev väldigt mycket Elsa…

Vi avslutar skrattande vårt samtal och jag sitter med ett leende på läpparna och ledmotivet från Frost sjungandes i mitt huvud. Jag tänker att vi alla kan bli inspirerade av Anna, och lyssna mer på vad vi faktiskt vill och kan göra. Det är inte en Elsa vi behöver mer av i våra liv, det är Anna!