Intervju pågår:
Gunnar Söderberg
intervjuar
Ami Hallberg Pauli

När det var min tur att hitta en medlem att intervjua var mitt val givet, jag hade längtat efter en ursäkt att få prata med av landets roligaste kvinnor igen och efter att jag lagt min stand up-mikrofon på hyllan har det varit ont om anledningar att ringa min gamla mentor. Så sagt och gjort bokade vi en digital fika och jag fick fråga om allt jag inte visste och lite jag redan kände till också. Så här är mitt möte med Ami Hallberg Pauli.

Vem är Ami?
”53 årig, vit kvinna i Stockholm, kanske knäppt att säga så?” inleder Ami, sedan kommer det fram saker som att hon är skådis i grunden, men expert på stand up, lång erfarenhet i det både som komiker och lärare där hon håller sina kurser på anrika Norra Brunn. Hon är även gift och har två barn slinker med i informationen. Men jag blir genast nyfiken på resan in i stand upen och frågar vidare om det.

Det började med att hon som skådespelerska ville ha klassiska roller, de svåra lidande kvinnoporträtten, men alltid fick rollen av typen den roliga pigan. Men att vara ung skådespelerska i Stockholm har alltid varit slitsamt och en ständig jakt på uppdrag, så när hon en dag såg en annons på arbetsförmedlingen (av alla oväntade ställen) på ett fast jobb som skådis på Stockholms Improvisationsteater sökte hon det genast, trots att hon inte var så frälst i impro, utan snarare upplevde det som stressande och med krav på att vara rolig hela tiden. Det var som om hon hela tiden backade från det roliga fast det ju är hennes bästa talang!

Impron
När hon fick jobbet, visade det sig att en av första sakerna de gjorde med de nya skådespelarna var att skicka iväg dem på allt möjligt, som att få åka till Amsterdam och Atlanta och tävla i Teatersport. Det gick så bra och gav mersmak och från 1997 har Ami arbetat som improskådis och kursledare i improvisation. De var också mycket ute på företag och organisationer och jobbade med work shops i ämnen som kreativitet, kroppspråk och samarbete. Dessa erfarenheter har gett Ami mycket kunskap om människor, människor i grupp samt hur kropp och psyke fungerar. Dessa ämne studeras väldigt hårt inom teaterarbete vilket gör skådespelare till något av experter på människor, kan man gestalta en annan människa trovärdigt så behöver man kunna förstå den först.

Stand upen
Det var under en av teaterns improvisationsföreställningar som Ami ”släppte taget” och tog det sista steget in i humorns värld. Hon fick då upp intresset för stand up. De hade en show kallad ”Life game”, när man gestaltar någons liv genom att skådespelarna improviserar historier utifrån denna persons egna berättelser. I föreställningen turades de om att ha rollen som värd, en David Letterman-inspirerad ”talk show host” som också skulle säga något skämtsamt dagsaktuellt och hålla ihop allt. Efter ett tag så blev det den roll Ami trivdes bäst i. Precis i det läget så ändrades plötsligt teaterns förutsättningar och Ami hoppade i stället på en kurs i stand up på Dramatiska Institutet. Den kursen avslutades med 3 minuter på scen på Norra Brunn, redan då den mest respekterade scenen för stand up i landet. En otroligt läskig debut som faktiskt gjorde succé och hon fick komma tillbaks dit och giga snart igen.

Tiden som ny komiker beskriver Ami med en stor kärlek och med orden ”är man bra så får man köra”, det vill säga att scentid garanteras av talang och det är något hon har – inte för att det var Ami som skröt om det, det är min personliga reflektion av att drivit klubbar och hyrt in henne själv. På den tiden var scenen som Ami körde mest på Stockholm Live, men efter en blöt kväll på stand up galan så föddes en ny idé. Tillsammans med Sara Andersson drömde Ami en kväll ihop konceptet Ladies fight, en varieté med olika inslag, med bara kvinnor på scen. Allt från stand up till musik och som avslutning en talk show med Ami som moderator och värd. Genomslaget var så starkt att konceptet kördes och kördes, ibland som turné, ibland som humorgalor med insamling till välgörande ändamål för kvinnor och ett par gånger köptes hela föreställningen in av SVT som specialare i tv-tablån.

Föreläsande
Här passar jag på att fråga hur det sedan kom sig att Ami började föreläsa. Hon berättar att jag är långt ifrån den enda föreläsare som gått en kurs i stand up för att bättra på sin teknik. Tvärt om så är det många och till sist kom det en fråga från Talarföreningen att hålla en kurs bara för talare. Det ledde till en uppföljningskurs där det anpassades från att vara en kurs i stand up till en kurs för talare att jobba med humor i sina föreläsningar som fortsättning. Under den frågar Ami spontant de som är med ”Hörni, ska inte jag föreläsa om det här på scen någon gång?” var på alla föreläsare svarade ”JA!”. Sagt och gjort så blev det nästa sak Ami började göra, föreläsa under rubriken ”Kreativitet och humor”, men hon har en del andra ämnen också på sin repertoar – mod att vara sig själv på jobbet, kroppsspråk och jämställdhet. Efter att ha medverkat i improföreställningen ”Hetero” har hon lärt sig mycket om jämställdhet och normer.

Annat än jobb
Nyfiken undrar jag vad som händer när Ami inte jobbar och hon berättar att hon hänger på gymmet och tränar ute, mer nu i coronatider. Hon rider gärna och pysslar om hästar och så är familjen såklart viktig. Hon saknar middagar och att umgås med folk.

Som den här föreningen, hon hade hört gott om den via föreläsare på hennes kurser, men just som hon själv gick med så kom corona. Trots den tajmingen så tycker Ami att föreningen är fantastisk, även om hon själv inte känner sig helt där i att tala eller skoja digitalt än. Det får mig att fråga om hennes roliga YouTube-videos som ”Cringe Mama”, de finns där, har inte dött även om luften gick ur  henne lite i pandemin. Men tanken är att det ska komma mer filmer, även om hennes barns största rädsla är att ”Cringe Mama” ska slå igenom stort.

Vi återkommer till läget just nu, att saker är annorlunda, ”mycket med denna jävla pandemi” som hon uttrycker det. Vi har suttit en halvtimme och pratat över Zoom och jag är nyfiken på varför jag inte sett mer av Ami digitalt. Svaret är enkelt, hon gör inget halvdant och känner inte att hon kommer till sin rätt på samma sätt på nätet. Men hon lovar att ta tag i det, några jobb har hon gjort och de har funkat förvånansvärt bra.

Även om saker har flutit på lite så längtar Ami efter ett fullsatt Norra Brunn igen, efter kramar och efter att får höra skratten, det är så märkligt att sända ut i tomma intet.

Vi pratar vidare om scenen och stand upen. Just det, när man inte ser dem man pratar för, orsakar att man blir osäker på om de är med. Och när man tvekar så är man sämre och måste dölja eventuell osäkerhet så publiken inte ser det. I den konsten så ligger det en så stor proffessionalitet. Det magiska som uppstår i en teater- eller stand up-lokal finns i rummet, Ami beskriver det som att ”vi på scen får ihop oss och publiken till en kropp, vi och publiken är samma” och hur det magiska i dessa möten inte syns när man exemplevis filmar av stand up på tv.

Bombande
Klassiska frågan till en komiker är att be dem att berätta om när den har bombat, alltså helt misslyckats med ett gig. För Ami är det ett uppdrag som förvånar, med en grupp sjuksköterskor med dragning åt att vara kulturtanter, det som vanligtvis är kanske hennes drömpublik, men en gång så gick det inte. Det visade sig efteråt att de precis innan hade pratat (uteblivna) löneökningar och när Ami sedan kommer upp på scen och försöker vara peppig så får hon inte med sig publiken. Till råga på allt så sitter det en bestämd dam längst fram med armarna i kors och en sur min. En sådan som när man sett den kan ta ned en helt på, och till och med under, jorden. Det lossnar aldrig helt och som vant proffs så summerar hon lite tidigt, drar sitt bästa skämt och går av scen. Självklart är det som händer sedan att hon hamnar i en lång hissfärd med samma kvinna som fortfarande har samma sura min. Efter det finns det bara en fråga kvar för mig, bästa giget?

Bästa giget
Det går inte att bara säga ett efter en så lång karriär, dels är det en inspelning på Rival av ”Stockholm Live”, en sådan kväll som först inte ser perfekt ut. Özz håller i det och publiken är till stor del förortskids som Ami inte tror ska relatera till henne men när denna medelålders kvinna börjar skämta så skrattar alla så de ligger ned på golvet i skrattkramper. Och det andra tillfället är West Pride, samma år som det var Euro Pride. Mitt i Göteborg så hade de byggt en scen, en riktigt stor festivalrockscen med fackverk och stora TV-skärmar framför ett torg som var fyllt av människor som skrattade åt varenda skämt, en helt annan publik än de unga vita hetro cis-män som annars ofta syns på standupklubbarna. ”Det var som att gå ut på scen och vara Bruce Springsteen”