Intervju pågår:
Ann-Christine Ruuth
intervjuar
Amanda Borneke

Vad gjorde du när du var 27? Själv hade jag nätt och jämnt kommit ut i yrkeslivet. Möt Amanda Borneke, byggbranchens egen hållbarprofil och Talarföreningens möjligen yngsta medlem, som drar ifrån oss allihop redan vid uppvärmningen.

– Hej Amanda! Jag har försökt läsa på en del om ditt liv och det dröjer inte länge innan jag blir andfådd. Vid fyllda 27 är du redan en av Sveriges ledande experter inom hållbarhet, återvinning och miljökommunikation. Berätta, hur började det?

– Jag började som smyckedesigner när jag var 13. Jag importerade sötvattenspärlor från Kina samtidigt som jag var vegetarian efter ha sett ett program om grisslakt. Men så 2010 hörde jag talas om World Overshoot Day. Vi förbrukar våra resurser i allt snabbare takt. De resurser som skulle räcka ett helt år är slut redan i augusti. Och jag insåg att om den här planeten ska ha en chans måste vi ta vara på våra resurser på ett helt annat sätt än vi gör idag. När jag fyllde femton köpte jag mig en egen lägenhet och flyttade till Hässleholm. Mitt vuxenliv började tidigt.

– För min del är Hässleholm en av de platser i landet där jag helst inte skulle vilja bli lämnad av tåget, men du bosatte dig där!
– Jo jag ville gå en särskild linje på gymnasiet som handlade om miljö. När jag var 18 lade jag ner min smycketillverkning efter vetskapen om Overshoot Day och ägnade all min lediga tid åt miljöengagemang. Därefter fortsatte det till universitetet där jag bl a skaffade mig en master i miljökommunikation.

Men efter sin examen hade hon i början inte så lätt för att få jobb. Själv säger hon att folk ansåg att hon hade alldeles för höga ambitioner med sitt miljöarbete.

– Men det är väl ingen som blir populär på att tala om att nu går allt åt helvete?
– Jag är ingen domedagsprofet. När det gäller vår klimatpåverkan så brukar jag tala om klimatglädje, att det faktiskt går att göra något åt saken.

– Så vad gjorde du då, när du inte fick jobb?

– Jag startade ett eget bolag i miljökommunikation, hur man kommunicerar ut det man gör bra när det gäller miljön. Många gör väldigt bra saker men tänker inte på att berätta om det. Och så stannar mycket information som andra skulle kunna ha nytta av.

– Hur gick det?

– Efter 6 månader blev jag listad som Sveriges hållbarhetstalang under 33 år och blev snart headhuntad till ett mindre rivningsföretag och det är i den branschen jag verkar. Snart börjar ett nytt jobb som nationell hållbarhetskoordinator för Sweco. Det finns oerhört stora miljövinster att göra inom byggbranschen bara genom att lära sig ta vara på det som rivs ner.

Här tar mina fördomar om byggbranschen vid.

– Är inte byggbranschen totalt mansdominerad? Och här kommer du, en ung kvinna och ska försöka lära dem att göra rätt. Hur är det ens möjligt?

– Min ambition är att få människor att brinna för något som de annars struntar i. Det ska inte spela någon roll vem jag pratar med och för att nå fram använder jag ofta symboler, som till exempel fåglar eftersom jag har ett stort fågelintresse. Jag är som en PT i hållbarhet.

Att Amanda har en förmåga att göra intryck är uppenbart. Hon har blivit nominerad och gått till final för en lång rad utmärkelser inom miljö- och hållbarhetssektorn.

– Du har också gått till final i tävlingen om vem som är Sveriges bråkigaste kvinna och fått smeknamnet ”rivjärnet”. Hur känns det?

– jo jag är nog ganska rivig och jag accepterar det som en styrka hos mig. Det behövs energi för att driva branchen framåt

Jag tror henne. Men hon säger att hon inte sett en enda kvinna i arbetskläder ute på byggena. Själv syns hon ofta i arbetskläder i den där neongula färgen som jag måste erkänna att jag har rejält svårt för. Och inte verkar de vara formsydda precis.

Det finns inga godkända arbetskläder för kvinnor, gjorda för kvinnor berättar Amanda. Men hon försöker ändå inte att tona ner sin kvinnlighet ute på jobbet och bli grabbig. Och modeintresset är stort. Det visade sig till exempel när hon vid en prisutdelning uppenbarade sig i en klänning helt gjord av återvunnet byggmaterial.

– Men hur är det med föreläsandet då?
– Jag föreläser flera gånger i veckan, men nu under pandemin är det mer än någonsin. Det är den del av jobbet som jag gillar mest.

Och så berättar hon om när hon stod på scenen i Friends Arena där en stor koncern hyrt in sig för sin årsstämma. Eller när hon var på Olympia i London och talade vid konferensen Women In Construction för ett par tusen åhörare. Och jag tänker på när jag talade för 75 personer i församlingshemmet i Knäckebröhult…

– Men min dröm är att få tala i Globen, säger Amanda, och jag håller med henne.

Så vi enas om det: Globen nästa. Jag känner mig förstås rätt säker på vem som kommer att vinna det racet.

Till Talarföreningen hittade hon förresten med hjälp av Charbel Gabro som bjöd in henne. Och jag minns att det var på samma sätt med mig. SaraClaes tipsade och så blev jag medlem. Ska vi växa som förening börjar det kanske med att vi ser oss om.

– Jo, och så vill jag släppa en bok!

Jag visste det! Det visar sig att hon skriver. Varje dag. Flera timmar. Hur hinner människan? Dessutom ägnar hon sig som sagt åt sitt stora intresse fågelskådning, förutom dykning och yoga. Att Amanda också beskriver sig som en äventyrsmänniska gör mig inte ett dugg förvånad. Själv känner jag hur tröttheten kommer smygande. Borde nog ta ett pass på träningscykeln ikväll.

– Finns det då ingenting som du inte lyckas med?

– Jag är sjukt dålig på att städa, medger hon.

Ann-Christine Ruuth. Fotograf: Anna Nordström

Och jag drar en lättad suck. Hon är inte perfekt! Dessutom är ”dålig på att städa” en gren där jag har utsikter att slå henne och det ger mig en viss tillfredsställelse.  Däremot delar jag inte hennes passion för saltlakrits.

Det känns som att jag bara precis börjat lära känna Amanda när vi efter ett tag måste avrunda. Jag förbannar pandemin som tvingar oss att ha den här intervjun via telefon när vi borde suttit hemma i hennes (ostädade) kök i Mölndal och pratat länge, länge. Jag tackar för ett alltför kort men mycket stimulerande samtal med en hängiven människa som brinner för det hon håller på med. När jag slutat samtalet sitter jag med min iphone i handen och undrar hur mitt liv sett ut om jag varit som henne när jag var 27.