Intervju pågår:
Stefan Hyttfors intervjuar Hasse Carlsson

“Vad har denna människan för världsbild? Det är det första jag alltid vill försöka förstå.
Till och med en kille som den norske terroristen, som stod för massmorden på Utøya, har en världsbild där han ser sig som välgörare.”

Jag pratar med Hasse Carlsson, ljudteknikern som blev specialpedagog på särskolan som blev säljare som blev heltids-föreläsare.

Men det har alltid kretsat kring samma röda tråd säger Hasse, ett brinnande intresse för hur andra människor fungerar tillsammans.

“Jag har gått mängder av utbildningar för att lära mig om diagnoser och neurologiska sjukdomsbilder. Mina föräldrar kunde inte hantera eller förstå känslor så jag gissar att det var där intresset föddes.”

De flesta av oss känner Hasse Carlsson som den glada trubaduren och goda kollegan i guldkavaj. När jag får höra att han av någon anledning inte blivit intervjuad i samtal-pågår-serien tar jag tillfället och det blir som väntat en riktigt skön stund i telefonen.

“Jag är en sinnessjukt dålig affärsman och dessutom introvert så man kan ju fråga sig hur jag hamnade på scengolvet”, säger Hasse och skrattar.

“Men det visade sig även då jag jobbade som säljare; ett genuint intresse för andra, att jag möter människor där de är, tog mig från att vara den sämsta till att bli den bästa säljaren på företaget där jag jobbade.”

Föreläsarekarriären tog fart efter att Hasses vän, föreläsaren Rune Rennemark, övertalat honom att ställa sig på scenen.

“Du är grym på scen”, sa Rune som hade hört mig på särskolan. “Häng med mig ut och föreläs.”

I samband med en föreläsning för Komvux 2002, där lokaltidningen kom och skrev tog det fart på riktigt.

“Jag listas ofta under etiketten arbetsglädje, men det ordet använder jag bara för sökmotorerna. Jag jobbar med samarbete och kultur.”

Enligt Hasse var det många som såg det som flummigt i början, men nu får han ofta höra att kultur är en fråga som hamnat högst upp på agendan.

“Kulturen i företaget påverkar ju allt, och det handlar in te bara om mjuka värden som att ha kul tillsammans. Ta ett exempel som arbetsplatsolyckor, de sker inte för att folk är dumma i huvudet. Arbetskulturen i ett gruvföretag kan vara en fråga om liv och död.”

Det är svårt att hinna anteckna när Hasse berättar.

“Nu kommer det en sån där föreläsare som ska slå positiva saker i huvudet på oss, tänker folk. Så kommer jag och möter dom där de är. Har jag uppfunnit något nytt? NEJ! Men det tycks vara nödvändigt att hela tiden prata om vikten av samarbete. Och i slutändan handlar det inte bara om hur människor mår utan även om pengar. De som arbetar aktivt med sin kultur tjänar mera pengar.”

Hasse berättar om en enhet inom äldreomsorgen som han jobbat med.
“När vi startade var de en av Sveriges 20 sämsta enheter. Alla nyckeltal som exempelvis sjukfrånvaro såg bedrövliga ut.”

Hasse är noga med att understryka att det inte är hans förtjänst att de lyckades vända utvecklingen. “Men nu när bilden ser bättre ut måste jag ändå påstå att jag är en stolt liten pusselbit.”

“Människan som individ är ett unikum men som flockdjur är det enkelt att göra en analys; homo sapiens behöver mat, sömn och kärlek. Det som behövdes i fallet med äldreomsorgsenheten var att få dom att hitta, och enas om, ett “vi”, enas om deras uppdrag, enas om deras roller och respektera varandra..

Sen vill jag ju veta om det där med musiken. Hasse har gitarr med sig och mixar talandet med att spela. Varför då? Uppskattar kunder som betalat för en föreläsning att lyssna på musik, frågar jag.

Jag använder musiken som pedagogisk verktyg, säger Hasse.

“Man behöver inte ens spela en hel låt, det räcker med ett ackord. Ta ett E-dur där en ton ligger fel så hör du hur illa det låter. Det räcker med att en ton är falsk, och inte nog med att det låter illa, den tar över och det blir bara den vi hör. Alla måste spela i samma tonart annars blir det skit.”

“Sen brukar jag spela olika personligheter: Positiva killen är energisk som fasiken men enkel, bara två toner.

Administrationen är lugnare, monoton, men lite mera komplex, tre toner. Svara i telefon, skicka fakturor, lönesspecifikationer…(folk skrattar)

Sen får dom höra stjärnan. Melodin. Och det är först nu dom hör helheten. Det här ju Billie Jean! Positiva killen, administrationen och stjärnan gör sitt och för att det ska gunga sådär skönt så är alla lika viktiga.”

Sen berättar Hasse att han brukar använda kända band som exempel på temat samarbete. “Varför funkade Beatles, hur funkade Queen? Vi har ju varit på månen, men det där med relationer har vi fortfarande inte löst. Jag älskar detta!”

Det är dags att avrunda. Efteråt funderar jag på min egen världsbild, mina relationer och min samarbetsförmåga. Hasse har inte bara inspirerat, han har fått fart på mina tankar. Och jag kommer definitivt aldrig kunna höra Billie Jean utan att tänka på Hasse och på alla instrument och toner som måste lira tillsammans för att få helheten att gunga.