Intranät

Glömt dina uppgifter?

Intervju pågår: Inger Hansson intervjuar Charbél Gabro

Han står i dörren till min lägenhet med ett fat med syrianska kakor som heter baqlawa på arabiska i handen.

Det är Lucia och han kommer från grannstaden Linköping efter uppdrag så lite mat behöver han nog före kakorna.

Tar fram varm mat och tänder den lilla Lucian med levande ljus. Vi sätter oss vid köksbordet.

Han verkar inte vara medveten om den karisma som omger honom. Hans leende är varmt och mina tankar far iväg, varför har ingen kvinna lyckats fånga denne man. Måste bara fråga honom; vem är du egentligen?

”Svår fråga”, säger han och tänker efter. Sedan flödar orden.

”Jag är många personer i en person. Hjärtlig och spontan eftersom jag inte kunde vara det som barn. Barnasinnet blir större med åren. Jag uppskattar kontrasterna hur jag levde tidigare och hur jag lever nu.”

Svaret på frågan om kvinnor i hans liv, får bli privat mellan oss. En människointresserare som jag vill liksom få hela bilden av mannen framför mig vid mitt köksbord.

”Hur privat är du i dina föreläsningar?”

”Först handlade det bara om mig och det gör det till viss del fortfarande, men eftersom jag nu även hänvisar till forskning och jag intar en roll för att förmedla den. Det var ett måste för att inte gå sönder. Att blanda det privata med en roll. Helt enkelt för att överleva. För jag skulle aldrig överlevt utan fotbollen, kyrkan, scenen och familjen eftersom jag blev spelmissbrukare efter jag köpt en spelbutik i Norrköping. Vid 23 år vände livet med hjälp av Jesus. Jag flyttade till Oskarshamn och läste teologi i två år för att bli pastor men kände att jag behövdes mera på gator och torg och föreläste ideellt i 10 år. Att bli hög av missbruk är en sak men jag bytte det och blev istället hög av applåderna, upptäckte jag.”

Köksstolen känns hård och samtalet flyter på om livet. Vi sjunker ner i fåtöljerna och hämtar te och kaffe till de goda kakorna han hade med sig.

”Har du berättat allt privat från scenen? Eller finns det något som jag inte känner till?”

”Ja, att jag under barndomen inte hade en egen säng hela tiden. Min bror och jag delade säng. Vi låg överst i en våningssäng och farfar 100 år låg under. När han ville få tyst på oss berättade han historier som hans generation och generation före honom varit med om, folkmordet på syrianer, assyrer och flera andra kristna minoriteter som den svenska regeringen inte erkände år 1914. Vi tystnade och lyssnade, det var så spännande historier. Det är sånt som kallas storytelling idag. Det kunde min farfar, storytelling!

”Det var berättelser om överlevnad och jag har i min tur fortsatt och berätta om överlevnad.”

När jag berättar för Charbel att den triangel han ritade vid en morgonföreläsning för tre år sedan inför en morgonfrukost för Rotary och hur han sedan vänder på triangeln för att förklara varför så många män har det svårt i Sverige, när pappan stod överst sedan mamma och sist barnen i hemlandet och så kommer flykten till Sverige och det tar inte lång tid förrän barnen står överst, mamman står kvar i mitten och pappan längst ner och pappan måste fråga barnen som redan har lärt sig språket, att den triangeln gjorde att jag förstod direkt svårigheterna med integration. Jag ser i ögonvrån att han blir rörd av att jag minns. ”Klart jag minns!” säger jag. Den var så tydlig. Och det tror jag är Charbels storhet, man förstår vad han menar. Inte bara förstår utan det går rakt in i hjärtat och han är en föreläsare som talar från hjärtat till hjärtat. Jag minns också att inte ett öga var torrt på Rotarymännen när han berättade om sina insatser vid ön Lesbols under jultiden, den insatsen nämner han inte ens i vår intervju.

Plötslig säger han; ”vet du att idag kom en kvinna fram efter föreläsning. Hon var från Afrika och sa: Du kan rädda oss. Jag blev alldeles tårögd, tänk att hon kände så.”

Jag som lyssnat på Charbel tyckte det inte det var något konstigt med den meningen. Jag förstår kvinnan. Han är en räddare. Han är en känslomässig räddare, som vill så gott. Men han står nu inför något så svårt, som att vilja rädda sin bror som han delade säng med som barn. Hans cancer förmörkar Charbels liv och skulle han behöva välja mellan en föreläsning och sin brors behov skulle han inte tveka vad som är väsentligast. Hans bror som är 40 år och har tre små barn och är nyligen inlagd på sjukhuset igen för sin cancer i tarmarna. Han vill finnas för sin bror. Hans bror vill att han ska finnas för människor därute som behöver honom.

”Till min förvåning har han aldrig haft uppdrag från Polisen. Charbel behövs överallt där kulturkrockar uppstår. För han har kommit fram till att han är syrian och svensk. Han är dubbel och det blir 200 % säger han och ser så glad ut. Det pendlar snabbt mellan glädje och sorg i vårt samtal.

”Tidigare kände jag mig delad. Nu är jag dubbel. Det är skillnad.”

Han kallar sig själv invandrare. Ett ord som jag tagit avstånd ifrån de senaste 15 åren. Han ser förvånad ut när jag frågar: ”Har inte du vandrat färdigt?” Vandrade han överhuvudtaget som fyraåring till Sverige? Försöker övertyga honom om att det heter, utlandsfödd svensk. Jag märker under kvällen att han undviker ordet invandrare.

Intervjun lider mot sist slut och jag undrar, vad han ska göra i morgon? ”Sova ut, sedan vara gäst i en podd, sedan den sista föreläsningen på kvällen ” Hur man lyckas som invand….” Vad sa du; sa jag. ”Jag menar: Hur man lyckas som student med utländskt påbrå.”

”Den sista föreläsningen?” ”Jag tänker alltid att det här är min sista föreläsning, för att jag ska ge allt.” Förvånat säger jag; jag tänker alltid att det här är min första föreläsning för att ge allt.

Redaktören har bett om en liggande bild. Vi skrattar båda och Charbel lägger sig på schäslongen medan jag tar bild.

Charbel sitter i Talarföreningens styrelse för han vill ge tillbaka, allt han fått av kollegor och för att skapa större utrymme i media, bli ännu seriösare och gå från föreläsare till talare. Han hittar inget bra svenskt ord för engelskan ”Public speaker.”

Charbel har sex syskon, en pappa och en mamma som har koll och efter flera talarpriser är hans mamma nöjd. ”Min son du behöver inte bli läkare längre”. Det märks att det är viktigt för Charbel. Vi har mycket att lära av andra kulturer, känner jag. Att familjen går före individen och det märks efter vårt samtal att nu behöver Charbel kolla mobilen om brodern behöver honom i kväll.

När han går nerför trappan i sin fina svarta jacka så läser han framåtböjd på mobilen. Jag står i dörröppningen och tänker att jag kan vara mamma till denna karismatiska unge man och kan inte låta bli att säga: ”Var rädd om dig.”

Undrar så om han gick hem eller åkte upp till sjukhuset. Hemma är där familjen finns och sjukhuset är där hans bror finns, just nu.

Av: Inger Hansson