Intranät

Glömt dina uppgifter?

Intervju pågår:
Therése Neaimé
intervjuar
Annie Seel

”Vi har alla en inneboende superhjälte”
– Annie Seel

Jag förgyller novemberrusket med att bjuda hem en alldeles egen lysande stjärna till mitt hem i Vasastan. Känner mig själv oerhört nyfiken på denna drivna kvinna som redan hunnit med så mycket i livet. Och vilken meritlista: Första IRONWOMAN i USA, winner Lady Trophy Dakar 2010, kvinnligt världsrekord med MC på Everest, VM-guld på MC, Rally Raid Women’s Cup 450 för att nämna endast toppen av ett isberg. Denna kvinna imponerar med både sin styrka och sin uthållighet.

Hej Annie, hur mår du som entreprenör i dessa annorlunda tider?
Oj, allting står ju verkligen still. Entreprenörsandan känns lite svår att hålla vid liv. Nu när så många sitter hemma och jobbar så händer inte jättemycket tänker jag. En idé jag dock har som entreprenör och som jag just nu spinner på är det faktum att motorbranschen kommer växla över till ännu mer eldrivet, både el-bilar samt mopedbilar inom en snar framtid. Det blir det nya. Jag är därför med som advisory board i Fryshusets nya projekt, ”Motorburen ungdom”. – Hur kunde jag glömma bort det; utbrister Annie så där härligt spontant som är så typiskt för hennes person. Jag ska alltså hålla ungdomskurser i säkerhetskörning. Detta kommer bl.a. att innebära att jag ska åka runt i Sverige och samla ihop ungdomar med detta syfte. Det känns också så viktigt med extra säkerhet runt detta vilket jag genom året hunnit blivit expert på. Jag tycker om nya saker och är en sådan som gärna säger JA. I dessa tider finns det ju tyvärr inte så mycket att säga ja till men detta uppdrag kändes extra viktigt.

Hur kommer det sig att du fastnade för just motorsporten?
Det är väldigt enkelt. Jag hade det i blodet! Min pappa tyckte mycket om att köra fort när jag växte upp, och även han hade nog en dröm om att någon gång kunna köra rally på en högre nivå men vi hade ju aldrig sådana pengar. Mina föräldrar kom dessutom från Finland efter andra världskriget och Finland är ju ett riktigt ”Rally” land kan man säga. Jag var från början egentligen en hästtjej som skötte om hästar på Täby galopp. Men det var nog egentligen när jag såg en stuntshow på Täby galopp jag blev nyfiken på riktigt. Det var en stuntkille som med motorcykeln hoppande över en radda bilar. Då var jag ungefär 15 år och tänkte att detta vill jag också prova. Så snart jag var gammal nog köpte jag en motorcykel, tog mitt körkort och lärde mig snart att själv mecka med hojen.

Jag började tävla som 19 åring vilket är ganska sent om man jämför med de som är världsstjärnor. Min pappa dog i hjärtinfarkt när jag var 16 år, så all den backning som de flesta unga har hemifrån fanns inte där. Jag fick då bygga min motorkarriär helt själv från scratch – med pappas ärvda verktygslåda. För att bli bra måste man även köra mycket, helt enkelt träna sina 10 000 timmar som alla pratar om. För mig var det inte så lätt att hinna både köra och mecka, då jag även måste jobba som vanligt för att ha råd att tävla.

Hur fick du smeknamnet ”The Rally Princess”?
Det var när jag skulle köra mitt första ökenrally, VM i Dubai år 2000. Jag tävlade för ett svenskt team. Smeknamnet myntades när teamchefen Olle Ohlsson vid målgången utbrast; ”Du är kanske inte drottning ännu men du är i alla fall en ”ökenprinsessa”. Jag hade då kört över mållinjen som bästa svenska deltagare och blev 49:a av 100 tävlande motorcyklar. Då jag tyckte smeknamnet var lite roligt, började jag att använda det som mitt varumärke. För att det skulle fungera internationellt ändrade jag till ”Rally Princess” vilket även blev namnet på min första hemsida.

Var du helt orädd?
Jag tror det låg i min uppfostran att våga. Min mamma var härdad, redan som liten lyckades jag alltid råka ut för något, ramla från ett träd och slå mig. Men även om hon var orolig stundtals så försökte hon aldrig stoppa mig. Tvärtom. Om vi skulle åka och bada på sommaren kunde mamma välja en badplats med just klätterträd så att jag kunde få utlopp för min äventyrslystnad. Jag tänker att detta kan gälla för många barn och ungdomar. Vissa har kanske mer uttalad drivkraft och då är det viktigt att de får kanalisera den på något sätt.  Om man är en ”göra” människa så måste den där extra energin kanaliseras ut ur kroppen så att man inte mår dåligt. Jag har tänkt mycket på att jag är så tacksam över att jag hade en familj som förstod mig. Jag kommer ihåg att jag ibland hade problem i skolan och kunde bli utslängd från lektionen men hemma kände jag mig aldrig ”fel” vilket hjälpte mig oerhört under min uppväxt och i min utveckling när jag ibland kände mig annorlunda.

Vad skulle du säga är ditt starkaste minne från dina mest aktiva år som motorcykel- och rallyförare?
Oj, jag har ju gjort så mycket men för att nämna ett så kanske det ändå är mitt första Dakar Rally 2002. Det är mitt absolut största stordåd samtidigt som det var ett katastrofalt genomfört rally. Men att jag ändå klarade det bevisade ju min storhet tänker jag. Det var där jag kom till min rätt. En utav de saker jag föreläser om är att; ”Vara bäst när det är som jävligast”. Det är då man får visa att man är superhjälte. Om allting bara går som det ska då behöver man ju inte ta fram sina extra ”super powers”. Jag har rest genom Afrika, Nepal, Tibet, Albanien, Argentina, Chile och Bolivia för att nämna några ställen där jag tävlat och där jag även sett människor som lever under väldigt tuffa förhållanden. Det är där jag lärt mig att alla människor på djupet verkligen är superhjältar. Man undrar hur de klarar sig genom krig, katastrofer etc. Jag tänker att faran i att bli för bekväm är att livsnerven inte får stimulans. Får man inte kittla och använda den så är risken att man tappar det gudomliga i det människan kan vara. En av anledningarna till att jag åker Dakar är för att livsnerven ska få användas, för det rallyt är verkligen ”organiserad jävelskap”.

Jag har läst mig till att du kört alla de stora offroadtävlingarna på världens alla kontinenter. En smått otrolig merit. Vill du berätta lite mer och gärna nämna någon highlight?
Då skulle jag nog nämna Dakarrallyt, det är det största och värsta. Jag har även tävlat i Mexiko, Turkiet, Mongoliet och Egypten med målgång vid pyramiderna! Målet blev att erövra alla kontinenterna, så jag har tävlat i Syd- och Nordamerika, Asien, Australien och Europa etc. I början av karriären körde jag motorcykel. Och när jag hade gjort det så var nästa mål att även köra de stora tävlingarna som finns med bil.

Såg ett TV program från Nyhetsmorgon i TV4 med underrubriken ”Rallydrottningen Annie Seel kan bli historisk som första svensk att ha kört det klassiska loppet Paris-Dakar med både motorcykel och bil”. Vad tror du detta kan ha betytt för rallysporten i stort?
Absolut ingenting!! Haha… Det är lite lustigt men det är på något sätt som om det gått lite förbi här hemma i Sverige vad jag håller på med. Min sport och den typ av tävlingar jag varit med i är ju inte så stora i Sverige tyvärr. Utomlands är det däremot en helt annan bedrift. Nämner man Dakarrallyt där så är det många fler som vet vad det är. Faktum är att det är en av världens största idrottsevenemang med tävlande från 60 länder. TV-sändningarna brukar ha 1 miljard TV-tittare. Bland de tävlande är det oftast bara 3 – 4 kvinnliga förare och där har jag vunnit damklassen som bästa förare och då var jag den mest kända kvinnliga Dakar föraren. Kul! Under min karriär körde jag mest för internationella team även om jag var en svensk förare. Kändes enormt kul att vara eftertraktad internationellt. Självklart kommer ständigt nya stjärnskott men det är kul att ha varit bland eliten under åren. Vad det gäller Dakarrallyt är jag i alla fall den ”mesta” föraren genom tiderna i Sverige.

Du är även designer. Det gör mig så nyfiken. Berätta gärna mer!
Ja det är mitt riktiga jobb. Haha. Jag är faktiskt utbildad marknadsekonom, med strategisk inriktning på till exempel affärsplaner. Jag började tidigt arbeta på reklambyrå, och har hunnit jobba som grafisk formgivare, art director och webbredaktör. Nu driver jag egen reklam och designbyrå sedan 20 år. En av våra tidiga affärsidéer var just Co-Office idén där egna företagare kunde hyra in sig. Och sedan 2005 är jag även föreläsare.

Hur kom du in i föreläsarbrabschen?
Jag var verkligen den motvilliga föreläsaren. Den karriären började när jag 2005 korades till ”Årets kvinnliga äventyrare”. Vid prisutdelningen träffade jag ”Årets manliga äventyrare” Rune Larsson som redan var en etablerad föreläsare. Han frågade om jag ville berätta om min resa och fixade in mig på Talarforum som var största talarförmedlingen då. Detta blev sedan startskottet på mina föreläsningar. Något jag insåg tidigt var också att en föreläsare inte kan ha några dåliga dagar. Vi måste leverera 100 % varje gång. Från början var jag livrädd, och svimmade till och med på scenen vid något tillfälle, men efter att ha hyrt in en talarcoach så gick det efterhand bättre.

Om du fick ge några råd till våra läsare vad skulle dessa då vara?
Då skulle mitt första råd vara att man klarar av allt som man verkligen vill eller som du av nöden måste. Ibland måste du helt enkelt plocka fram superhjälten i dig själv och använda din superkraft. Sen när du överlevt och klarat din utmaning, då är det viktigt att fira och känna att man lyckats. Var stolt för det du klarat! Ett tips är att se och uppmärksamma andra superhjältar i sin omgivning. Speciellt nu i dessa tider, att uppmuntra och peppa till små stordåd i vardagen.

Vad kännetecknar en inspirerande föreläsare i dina ögon?
Att det man förmedlar är sant och relevant, det ska kännas genuint. Jag försöker alltid få lyssnarna att kunna dra paralleller till sitt eget liv. Och få nya perspektiv, tex att vi alla är superhjältar.

Vad har du för planer inför det kommande året 2021?
Jag har alltid haft ettårs planer. Jag brukade även skoja om att jag aldrig visste om jag skulle överleva nästa Dakarrally. Haha. Galet egentligen men så var det. Jag tänker att det är lite lika nu. Vi vet inte riktigt vad som händer framöver för någon av oss eller var vi är i karriären ett år från och med nu. En annan tanke jag har är hur digital man egentligen ska bli? Just nu skulle jag nog säga att jag inte har några direkta planer men ändå tänker att Universum kommer att ge det som komma skall.

Hur tycker du att pandemin har påverkat dig mest?
Det blev ju tvärnit liksom. Både vad det gäller tävlingssäsongen, mina föreläsningar samt att även mina vanliga reklamjobb och event ställts in. Jag har haft några små jobb och lite digitala jobb samt annonser. Jag tänker att det viktiga är att aldrig stå still. Går det inte att gå rakt fram för tillfället så får man helt enkelt gå runt istället.

Kommer du att fortsätta tävla?
Ja absolut. Men jag får se i vilken form det blir framöver. Alla stora offroadtävlingar har ju ställts in på grund av Corona-restriktioner.

Har du fortfarande någon dröm kvar att förverkliga?
Målet var tex att åka tvärs över varje kontinent under en snar framtid men just nu vet man ju inte om det kommer att gå. Jag är inte färdig med äventyr. Eller så börjar jag segla. 2020 har varit ett mellanår, alla tävlingar blev inställda. I somras opererades jag och fick en ny höftled. Idag var det även ”världspremiär” för min första digitala föreläsning med målet att kunna förmedla maximalt med energi även genom en kamera. Inte det lättaste men jag tror ändå att jag lyckades rätt bra 😊 Det kommer att gå åt helvete och göra ont ibland men vi kommer att överleva. Det är mitt budskap.

Vi avslutar vårt fina och varma samtal där hemma i köket i Vasastan. Annie sitter mysigt hopkurad i min kökssoffa omringad av sina tre tjejer, tre fluffiga yorkie-bichon blandrashundar. Så söta. Ännu en gång reflekterar jag över hur denna enormt spännande kvinna strålar av livsgnista men också av något annat. Vacker eftertänksamhet. Jag tänker också att det är lika säkert som amen i kyrkan att vi inom en snar framtid både kommer att se och höra mer från Annie. Allas vår superhjälte.

Therése Neaimé