Intranät

Glömt dina uppgifter?

Intervju pågår:
SaraClaes Schmidt
intervjuar
Ann-Christine Ruuth

Min vän, Ann-Christine.

Det dröjer inte många minuter innan Ann-Christine och jag kommer in på hur våra liv blivit sedan vi gått från att vara män till att bli hela människor. Vi är båda transpersoner och att bryta mot samhällets invanda normer och värderingar är aldrig enkelt. Att bryta mot en av samhällets allra tydligaste vattendelare, den om ”man” och ”kvinna”, är nog det svåraste en människa kan göra. Samtidigt är Ann-Christine och jag rörande överens om att fördelarna med att vara sig själv med råge överstiger nackdelarna.

Vår vänskap började en tidig morgon 2010 med ett mail från Ann-Christine, som då hette Åke och var präst i Växjö, som behövde någon att prata med. Efter oändliga telefonsamtal blev vi kollegor i en förening för transpersoner och sedan några år som kollegor i NSA. Vi bor båda numera i Skåne och träffas regelbundet på nätverksträffarna i ”Syd”.

Hur klarade du av att undertrycka dina egna känslor så lång tid?
Det finns något som heter ”Internaliserad transfobi” som innebär att man övertar de värderingar som finns i samhället och överför dem på sig själv. I mitt fall tyckte jag att jag var en människa som borde föraktas, eftersom samhället tyckte så och då hatade jag mig själv.

Men det är ju det som är så viktigt! När jag väl insåg att detta är jag – då fanns det ingen återvändo!

Hur reagerade din familj när du berättade?
Åsa, min hustru, visste redan innan vi gifte oss. Jag hade berättat att jag helst ville se ut som en kvinna. Vad det innebar visste jag inte riktigt. Jag kände ingen som hade det så. Det tog många år för mig att inse att det inte bara var en fråga om kläder, utan om hela min kropp. Hon ville inte leva med en kvinna och jag kunde inte leva med någon som inte kunde bejaka mig som den jag är. När hon förstod det valde vi att gå skilda vägar. Då hade vi varit gifta i 40 år, och det är ju inte så illa, trots allt!

När jag valde att informera döttrarna visste ingen hur det skulle gå. En av mina döttrar blev helt chockad och jag blev lika chockad över hennes reaktion. Den andra dottern bodde i London och var mera van vid transpersoner och tog informationen mer sansat. Sist var yngsta dottern Ester. Hon tyckte först att det var jobbigt, men hade vänner i HBT-världen som inte tyckte det var något att haka upp sig på.

 

Första bilden av Ann-Christine. Bilden tagen på Triangeln i Malmö, 2010. Foto: SaraClaes

 

Du jobbade som kyrkoherde i Svenska kyrkan och var chef över 17 personer. Hur reagerade dom?
Jag började prata med Biskopen. Jag ville inte han skulle få höra det ryktesvägen, utan direkt från mig. Han tog det ganska lugnt faktiskt, fast han aldrig varit med om något sådant här tidigare.

Det tog nästan ett år innan jag kände att jag kunde ta steget och låta mina medarbetare möta Ann-Christine. Två stycken, en av dem präst, visade väldigt tydligt sitt missnöje. Det tyckte de andra medarbetarna var väldigt jobbigt så det uppstod en rätt så argsint stämning. Prästen sökte kort efteråt en annan anställning.

Hur reagerade församlingen på dig?
De var positiva, men många tyckte det var tråkigt att ”den andra prästen” begärde förflyttning till en annan församling, för han var ju omtyckt. Men de var ju inte negativa till mig och de var ju väldigt positiva när du, SaraClaes, kom till kyrkan och föreläste 2011. Och i november samma år inviterade jag vid några tillfällen alla som ville lyssna till min egen historia och inte bara lyssna till rykten.
Hur slutade din anställning i Svenska Kyrkan?
Kyrkan skulle omorganiseras och då fick jag nya arbetsuppgifter. Efter en tid upplevde jag att det inte fungerade och begärde förhandling. Jag tänkte att vi antingen gör det till ett arbetsmiljöärende eller kommer fram till en annan lösning. Då var de väldigt snabba att lösa ut mig från kyrkan. Det kändes väldigt bra.

Jag är fortfarande präst och gör insatser i den skånska församling där jag bor idag. Den möjligheten känns väldigt bra. Och det är förstås en tillgång nu när föreläsningarna går på sparlåga under coronapandemin.

Vilken anser du är den stora skillnaden mellan att predika och att föreläsa?
Ordet ”predika” kommer från latinet och betyder egentligen ”säga före” och är begränsad till längd och innehåll. Jag brukar aldrig skriva ner mina predikningar eller föreläsningar. Möjligen några stolpar ibland. Som föreläsare har jag ju min presentation, som ju också är en typ av stolpar, men aldrig nerskrivna texter. Jag kan inte titta på ett papper när jag pratar. Jag måste ha ögonkontakt med dem jag har framför mig. Om de sedan är 10 eller 500 har ingen betydelse.

Hur var det att läsa Esters bok första gången?
Hon är ju författare sedan tidigare och började skriva ner sina tankar och reaktioner på mig. Hon skriver med lite självdistans och lite humor … men visst var det jobbigt att läsa bitvis.
Det är ju inte allt man är stolt över i sitt liv som förälder. Men också hur annorlunda livet kunde ha varit.

”Frågan hur pappa lyckades hålla undan sig själv återkommer till mig.
Hur lyckade du inte se, Ester?
När jag var barn och sa något jag inte borde, drog pappa med handen genom luften, visade hur han fångade in ordet och stoppade in det i munnen igen. Jag tyckte om det. Om orden alltid gick att ta tillbaka innebar det också att ingenting var oåterkalleligt. Men det här går inte att ta tillbaka… Att jag aldrig såg.
Att ingen av oss såg.
Att vi aldrig insåg.
Att det var vi som lyckades hålla undan vår pappa under alla år.
Det var vi som lyckades leva som om pappa inte fanns.”

Ur ”Min pappa Ann-Christine” av Ester Roxberg

Boken blev väldigt uppmärksammad, och vi hamnade båda i studion hos Fredrik Skavlan. Den ledde till en ännu större uppmärksammad film, ”Min pappa, Marianne” med Rolf Lassgård, Hedda Stiernstedt och Lena Endre i huvudrollerna.

Med Rolf Lassgård

Hur reagerade du på att Rolf Lassgård skulle spela huvudrollen?
Jag tyckte det var ett fantastiskt bra val, men det fanns ju kritiska röster som tyckte att en transperson borde ha gjort rollen. Men jag kan inte komma på vem som skulle kunna göra det bättre!

Jag talade med Rolf flera gången inför inspelningen och han ville bland annat veta: ”Hur är en transkvinna?”

Jag fick ta det ur honom. Det finns ju ingen sån regel. Vi är alla olika!

Det tyckte han kändes väldigt bra att höra, för då kunde han skapa sin egen ”Marianne”.
Han var nominerad till en ”Guldbagge”. Det fick han inte. En viss tröst är det ju att Lena Endre fick en ”Bagge” för bästa kvinnliga biroll, men jag tycker att Rolf också borde ha fått en Bagge. Sen kan man ju diskutera om han skulle få den för bästa manliga eller kvinnliga huvudroll?

Om du hade kunnat välja, skulle du då valt att inte vara transkvinna?
Det är aldrig enkelt att tillhöra en minoritet, så naturligtvis hade mitt liv varit betydligt enklare om jag fötts som kvinna från början. Men samtidigt har mitt nya liv inneburit helt nya vänner och förutsättningar, för att inte tala om en helt ny livsstil. Nä, ”trans” är nog en erfarenhet jag inte skulle vilja vara utan.

Till slut, vilken anser du är största skillnaden mellan att vara man och att vara kvinna?
En väldigt tydlig skillnad är att som ”man” hade jag privilegier jag inte visste om att jag hade, men som blivit väldigt tydliga nu när jag är kvinna. Jag upplever tex. att jag får sämre uppmärksamhet och betjäning som kvinna än jag fick som man. Sådant gör mig mest förargad, men jag inser ju att för de flesta kvinnor är detta vardag. ”Ja men så är det ju bara!” är en vanlig kommentar när jag tar upp saken med någon annan kvinna. Och då blir jag ännu mer förargad. Det är få saker i umgänget och behandlingen av människor som ”bara är”.

Tack, för en mycket trevlig eftermiddag och många trevliga minnen!

 

Så här säger Ann-Christine om:

När och hur kom du in i föreläsarbranschen?
Lösningen med kyrkan blev att jag fick ett antal månadslöner på villkor att jag sa upp mig. Och då fick jag ju också ett startkapital som föreläsare. Jag blev mer och mer efterfrågad och upptäckte att det inte bara var kul utan att jag faktiskt var väldigt bra på det.

Målet med din föreläsning?
Mitt mål med varje föreläsning är inte bara att berätta en historia och sprida kunskap. Jag vill beröra och hoppas att mina åhörare får vidgade vyer. Att de börjar fundera lite över sina egna liv och vad det innebär att vara människa. Och så hoppas jag på många skratt!

Hur har din verksamhet påverkats av Corona?
När pandemin slog till blev det total kortslutning i systemet. I princip allt bokades av eller bokades om. Jag hade i början en del föreläsningar i mindre grupper men också det försvann. Sedan har jag gjort en del inspelade och en del zoom-arrangemang. Men det har blivit klart mycket färre engagemang.

Din syn på talarföreningen?
När jag gick med i föreningen hade jag tron, att den skulle vara en branschförening. När jag upptäckte att den inte var det hoppades jag att den skulle utvecklas med en klar målsättning att verkligen bli det. Inte heller det har hänt. Största utbytet har jag fått via FB-gruppen, men det har känts konstigt att betala flera tusen för att vara med i den. Och visst är det trevligt med fester men när omkostnaderna för att delta också där blir flera tusen svalnar lockelsen. Absolut mest har jag fått av att vara med i vårt lilla lokala nätverk i syd. Det har gett otroligt mycket.

Fritiden & Framtiden?
Det känns märkligt att påstå att jag inte har så mycket fritid när man är fyllda 68 och en pandemi härjar. Men sanningen är att jag har en hel del föreningsengagemang som kräver ganska mycket. Så är jag också deltidsanställd präst i församlingen i väntan på att en ordinarie skall anställas. Annars gör jag väl det som alla andra gör, går med hunden, lagar mat, dricker vin, läser böcker och ser på TV-serier. Och så har jag ett hemligt projekt, men mer om det en annan gång.

Det visste du inte om Ann-Christine?
Jag träffade min nuvarande fru på perrong 12 vid Stockholms central. Vi hade aldrig setts förut men började prata eftersom tåget var försenat. Tre månader senare hade vi bestämt att vi skulle gifta oss, vilket vi gjorde påföljande sommar med kyrkan fullsatt av våra familjer och alla våra vänner.

Faktarutan

Namn: Ann-Christine Ruuth

Familj: Fru Lina, tre vuxna döttrar, fem barnbarn och två bonusdöttrar.

Bor:
Veberöd, några mil öster om Lund.

Webb:
www.acruuth.se